Emmy Hallblad hade inte ens fyllt ett år när hon drabbades av cancer. Det var större risk att hon skulle förlora kampen mot döden än att vinna den. – Därför känns det så underbart befriande att det verkar ha gått bra, säger Emmys mamma Lillette. Och tittar på Emmy som elegant lotsar sin ponny Tabita mellan de uppställda konerna.
När Emmy försommaren 2005 drabbades av oförklarligt många blåmärken som svullnade upp började föräldrarna Lillette och Roger Hallblad misstänka att det inte stod rätt till.
Det kan ibland vara skönt att samla kraft i mamma Lillette Hallblads knä mellan alla upptäcktsfärder som Emmy, snart fem, ger sig ut på... "Att som förälder få reda på att man har ett dödssjukt barn är det värsta som kan hända", säger Lillette Hallblad som nu kan glädja sig åt att lilla Emmy friskförklarats från … När Emmy Hallblad behandlades för sin cancer fick hon inte på grund av infektionsrisken vistas i stallet tillsammans med mamma Lillette. "Hon skulle ha blivit väldigt sjuk om hon s… Innan Emmy Hallblad fyllt ett år hade hennes föräldrar fått det smärtsamma beskedet att dottern drabbats av cancer, akut lymfatisk leukemi. För att hon inte skulle drabbas… Foto: Hanna Isaksson Emmy Hallblad stortrivs när hon får ta på sig ridhjälmen och ägna sig åt sin favorithobby: ridning. Mamma Lillette Hallblad glädjer sig åt dottern Emmys tillfrisknande – och friska aptit.
– På grund av att det var semestertider fick vi vänta i två veckor innan Emmy kunde komma in på undersökning, berättar Lillette.
Plågsamt lång väntan
En väntan som var plågsamt lång.
– Jag läste allt jag kom över under tiden och var mer eller mindre övertygad om att det var cancer redan innan vi visste säkert, säger Lillette.
Diagnosen löd: akut lymfatisk leukemi.
– Jag satt ute i traktorn på gärdet där nere, berättar pappa Roger. Min mamma var här och var barnvakt till vår son Felix och då kom hon rusande och talade om vad Lillette ringt och berättat. Det var en vedervärdigt hemsk känsla. Och även om hoppet är det sista som överger oss människor fanns det många gånger anledning att tvivla på att det skulle gå bra.
Mycket tid på sjukhus
Och behandlingen, som höll på i två år, var slitsam och tuff för Emmy – och övriga i familjen. En stor del av tiden tillbringades på sjukhus.
– Naturligtvis var det värst för Emmy; så liten och skör men ändå så tapper – fast vi har självfallet påverkats mycket, alla vi i familjen, av det som hänt. Det gjorde så psykiskt ont, ont överallt, att hålla henne när hon skulle sövas ned – till exempel. Det finns egentligen inte ord att beskriva hur jobbigt det var, man kunde inte göra något för att hjälpa henne, kändes det som. Bara försöka finnas där och göra vad man kunde för att lindra för henne och se till att det blev något lite mindre outhärdligt, säger Lillette.
– Medan Lillette ville veta så mycket som möjligt och läste allt hon kom över kände jag mer att jag vill inte få reda på mer, för då blir jag bara ännu mer orolig, säger Roger.
Statistiken talade emot
En sak var han dock smärtsamt medveten om; att det var större risk att Emmy skulle dö än att allt skulle gå bra.
– Statistiken sade att 60 procent inte klarar sig...
Och så stannar samtalet runt bordet på uteplatsen av – när hästarna sätter iväg i högsta fart i hagen strax intill.
Anledningen ser vi snart: där kommer Emmy med en sandfylld plåtburk som hon skramlar med och hennes leende sprider sig från munnen och upp till ögonen och strålar ut i hela ansiktet.
Isolerade i skogen
Lillette återvänder till allvaret och berättar om den svåra tiden:
– Både Roger och jag var i långa perioder sjukskrivna. Vi var i stort sett isolerade här, mitt ute i skogen, och till slut hoppade man högt om det knackade på dörren.
– Emmys storebror Felix fick under fyra månader inte gå till dagiset med tanke på risken för vattkoppor som om det skulle drabba Emmy betytt stora svårigheter. Kanske hon inte ens skulle ha klarat det. Att det gick att vaccinera mot vattkoppor var något vi fick reda på senare...
Fick inte vara i stallet
Mammans hästintresse hade tidigt smittat av sig till Emmy men då, under behandlingen, fick man vara försiktiga.
– Det gick bra om hon var med ute i hagen men hon kunde inte vistas i stallet. Risken för infektioner var för stor. Och det fanns då risk att det skulle ha blivit för mycket för henne.
Fast det har Emmy, som i höst fyller fem år, tagit igen nu. Hon stortrivs med att sitta på hästryggen och rida och visar sig också vara riktigt duktig när hon borstar Tabita. Och leendet sitter som klistrat i ansiktet även om hon råkar vända upp och ned på väskan med hästgrejer så att allt hamnar på stallgolvet.
Hur kan man som förälder, psykiskt, klara av att se sitt lilla barn föra en tuff kamp mot döden och inte alls vara säker på att det ska gå bra?
– Det går inte, inte egentligen, börjar Lillette. Dödsångesten kommer och går. Tårarna rinner. Panikkänslan och maktlösheten går inte att komma undan. Oron, sömnlösheten, tvivlet, ilskan – varför skulle den här orättvisan drabba oss? Men på något sätt går det ändå, för att det måste gå.
Mamman fick panikångest
När Emmy förklarats frisk kom nästa bakslag för familjen:
– Jag drabbades av hjärtklappning och började misstänka att jag fått en hjärtinfarkt. Det visade sig vara panikångest som jag fått för att jag försökt skjuta ifrån mig hur dåligt jag egentligen mådde – till slut sade kroppen ifrån.
Emmy kommer och går under vårt samtal; ibland är hon nere i stallet och tittar till hästarna, så sitter hon en stund i mammas knä och i nästa ögonblick springer hon iväg för att titta på vattnet i poolen – eller göra något helt annat.
Och Felix har också mycket spring i benen. Innan vi pratar vidare om hur familjens värderingar förändrats kommer Felix bärande på några av de priser han fått inom brottningen som vi får beundra.
– De har haft det tufft, båda två, men det verkar som att de gått ur den hårda och svåra tiden stärkta och inte mår dåligt av det nu, säger Roger.
”Livet är så osäkert”
– Jag har länge drömt om att få jobba med hästar, berättar Lillette när vi fått påfyllning i kaffemuggarna. Därför har jag påbörjat en utbildning till ridlärare på Strömsholm. Livet är så osäkert, det kan förändras från en dag till en annan, så det gäller att ta till vara på den tid man har och värdesätta att man är frisk och har möjligheter i livet. Inte förstora upp småsaker till jätteproblem utan vara tacksam och försöka göra det bästa av allt.
– Om inte Emmy hade varit sjuk tror jag att jag skulle ha tagit smällen att bli av med jobbet mycket hårdare. Visst; det är inte roligt på något sätt, det kommer att bli tufft ekonomiskt när jag får gå hem i sommar och det blir inte lätt att få tag i något nytt jobb med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut. Men det finns trots allt viktigare saker – som att våra barn får vara friska och mår bra, säger Roger.
Och tänker tillbaka på hur mycket livet och tillvaron förändrats sedan han satt i traktorn den 7 juli 2005 och fick det värsta besked en förälder kan få: ditt barn är dödssjukt.