Jan Noori, 18, var helt säker på att han skulle mista livet under flykten. Som tur var tog den honom hela vägen till lilla Åtorp och tre år senare hoppas Jan nu bli svensk mästare i helgen.
Mamma Tahera och pappa Ali Hussein tvingades, på grund av det många gånger dödliga förtrycket mot deras folkgrupp hazara, fly från Afghanistan till Pakistan innan Jans födsel.
– Det finns olika folkgrupper i Afghanistan och hazarer (minoritetsgrupp som i huvudsak är shiamuslimer) kunde inte bo där förut. De blev dödade av terrorister. De sa att "ni passar inte in i Afghanistan, ni måste vara döda".
Jan har aldrig haft något pakistanskt pass. Han fick inte lära sig att läsa och skriva och familjen kunde inte köpa bil eller hus.
Trots det växte Jan, tack vare föräldrarnas flykt, upp i en klart bättre tillvaro i Quetta som är huvudstad i provinsen Baluchistan i västra Pakistan.
– När jag var liten var det inget krig, ingenting. Men efter 2012 började kriget, de dödade människor och det kom explosioner. Det var jättesvårt.
“Dödade många unga”
Baluchernas krig mot regeringen, provinsen känner sig förtryckt och vill bli självständig, blossade upp.
Dessutom ger en Googlesökning på orden Quetta och taliban massvis med internationella artiklar med uppgifter om talibanattacker och talibanledare i staden.
Talibanernas närvaro gjorde knappast tillvaron säkrare för miljonstadens många hazarer.
Sommaren 2015 bestämde sig Jan, som är av afghansk nationalitet efter sina föräldrar, och några kompisar för att försöka fly till grannlandet Iran.
Mamma Tahera uppmanade sin son att försöka ta sig till Iran eller Europa för att få möjligheten till ett bättre liv.
– De dödade många unga killar i Pakistan, många kompisar försvann, säger Jan med sorg i blicken.
– Jag flyttade till Iran och tänkte att "jag måste jobba, jag måste skicka pengar till min familj".
Utan vatten i två dagar
Jan och hans kompisar hittade jobb, men hade inga papper för att få stanna i Iran.
Risken att bli upptäckt av myndigheterna och "hemskickad" till Afghanistan oroade. Så mycket att Jan och hans kompisar, efter att ha jobbat i Iran i tre månader, betalade för en flykt till Europa.
– Vi visste inte om vi skulle komma direkt till Europa eller var Europa låg. Men vi visste att det var en bra plats, att alla kunde leva där.
Vägen till Europa visade sig dock vara jobbigare än vad Jan och hans kompisar någonsin kunde tro.
– Vi var 100 procent säkra på att vi skulle dö. Vi hade ingen mat och inget vatten och sprang nästan i två dagar vid gränsen mellan Iran och Turkiet.
Väl i Turkiet väntade en plastbåt som skulle gå över det Egeiska havet och ta flyktingarna till Grekland.
– Vi var 53 personer och det var en liten båt, tolv meter lång. Det var inte så bra faktiskt.
"Är mycket tacksam"
Efter ytterligare några dagars resa anlände Jan, av alla ställen på jorden, till en familj i lilla Åtorp hösten 2015.
– Det var jättesvårt. Vi visste inte vart vi skulle, vi bara fortsatte och till slut var vi där. Det var mycket konstigt för mig... Jag kommer från ett land med massa människor och kom till en by där det inte fanns någonting. Bara en ko, säger Jan och skrattar.
Här kunde Jan, efter att ha fruktat för sitt liv, äntligen andas ut. Han förstod att han var i säkerhet och kompisarna han flydde med från Iran hamnade också i Sverige.
– Jag bodde hos familjen i Åtorp ett år och är tacksam, jag kan inte säga hur mycket, säger Jan.
– Jag pratade med dem och de frågade vad jag tyckte om att göra. Jag sa att jag ville träna boxning och de sa att "vi kan hitta det till dig".
Att han kommer ihåg det exakta datumet säger ganska mycket om hur mycket boxningen betyder för honom. Den 10 oktober 2015 gjorde Jan sin första träning i BK Avance.
– Det var jätteskönt. Jag hade aldrig sett en sån lokal. Det fanns alla grejer, hopprep och allt. I Pakistan hade vi bara linda och sparrades på gatan.
Mikael Appelbring, tränare och ordförande i Karlskogaklubben, såg omedelbart att Jan var något extra.
– Han var bland de första afghankillarna som kom och har hängt i oavbrutet. Han är nog den som har tränat mest av alla i hela klubben, säger Appelbring.
Jan, som har fotarbetet som sin största styrka, och Avances andra ensamkommande ungdomar tränar ofta extra i det lilla och slitna omklädningsrummet i Nobelstadions källare efter deras ordinarie pass.
– Jag tränar där och springer tio kilometer varje morgon när jag vaknar. Det är bra för kroppen och allt.
Den hårda träningen har sannerligen gett resultat. Jan har hunnit med nio matcher och har vunnit "sju eller åtta".
När Avance var och sparrade hos Morgongåva BK under hösten hyllades Jan även av Uppsalaklubbens huvudtränare Kermith Fredriksson, som tog flertalet SM-guld under sin aktiva karriär.
– Han sa att "nu tycker jag att ni ska låta Jan gå med på JSM" och han om någon ser ju nivån. Jag sa att "då kör vi, om han vill", säger Appelbring.
"Stolt över mig själv"
Det fanns, som väntat, inte den minsta tvekan hos Jan. På fredag blir den ensamkommande flyktingen, nästan som i en saga, Karlskogaklubbens första SM-boxare på åtta år när han kliver upp i ringen i Eriksdalshallen i Stockholm.
– Det känns jättebra, spännande. Jag är stolt över mig själv.
Jans SM-resa blir knappast mindre otrolig om man väger in de, för de allra flesta svenskar, ofattbara tankar som han brottas med varje dag.
Faktum är att Jan redan har fått ett utvisningsbeslut och tagit farväl av sin älskade klubb en gång.
– När jag kom till Arlanda pratade jag med flygbolaget. Jag sa att "jag kan inte åka till Afghanistan, jag har ingenting där och känner ingen". "Hur ska jag kunna bli utvisad dit?".
Dessutom bedöms läget för hazarer, som de flesta av de ensamkommande ungdomarna som kommer från Afghanistan är, fortfarande som farligt i landet.
– Flygbolaget sa att jag kunde åka tillbaka till Karlskoga så skulle jag få papper hem. Nu har jag inte hört något från migrationsverket på snart ett och ett halvt år. Jag har inte fått något svar, ingen plats, inga pengar, ingenting.
Mormor och morfar
Tack vare sin "svenska familj" (gode män) kan Jan, som numera bor i egen lägenhet i Karlskoga, trots det fortsätta livet som vanligt.
– Jag kallar dom för mormor och morfar. Dom är bäst i hela världen, jag har aldrig haft några personer som har hjälpt mig så mycket i mitt liv.
1 juli trädde en ny gymnasielag i kraft. Den kan ge personer som redan har fått ett utvisningsbeslut uppehållstillstånd för att studera på gymnasiet ifall, som det står på migrationsverket.se, vissa övriga krav uppfylls.
Jan är en av runt 9 000 ungdomar som hoppas att den här lagen ska bli hans räddning.
Hur glad skulle du bli om du fick stanna i Sverige?
– Fy fan... Jag kan inte säga hur glad. Om jag inte får stanna, vad ska jag göra då? Jag kan inte åka till Afghanistan, det är inte säkert, och Pakistan är inte heller mitt land. Jag får inte stanna där heller. Jag har lärt mig regler och språk här, Sverige är mitt land nu.
Som om inte osäkerheten kring framtiden vore nog tärande så har Jan inte heller pratat med sin mamma eller syster sedan flykten från Iran.
– Dom vet inte vart jag är. Min mamma har inte någon mobil, hon kan inte läsa. Men när jag var i Iran ringde jag till min kompis och sa att han skulle lämna över telefonen till min mamma, berättar Jan.
– Hon frågade "vart ska du åka?". Jag sa att "jag vet inte, jag åker bara". "Okej, men du måste ringa till mig bara".
Vid gränsen mellan Iran och Turkiet började dock "polisen att skjuta".
– Alla började kasta sina telefoner, kasta allt. När vi var långt bort, tio kilometer, kom jag på det... Att min mobil, min väska... Allt var borta, säger Jan.
– Jag kom inte ihåg numret till min kompis i huvudet så jag kunde inte ringa.
“Kan inte sova”
Väl i Sverige gick Jan till Röda Korset och frågade om de, på något sätt, kunde hjälpa honom att få kontakt med hans familj.
– De sa att "nej tyvärr, det är jättesvårt". I Pakistan och Afghanistan finns ingen plats för adresser som i Sverige och folk flyttar mycket, säger Jan.
– Det är jättesvårt. Jag tänker på det hela tiden, jag kan inte sova. Men det viktigaste är att jag först får stanna kvar i Sverige och klarar mig här. Sen ska jag hitta min familj.
Hur orkar du fortsätta träna och satsa inför JSM?
– Jag måste fortsätta. Om jag stoppar boxningen, då har jag ingenting. Klubben är min familj. Alla hjälper mig och jag hjälper andra. Den är det bästa för mig och jag har kämpat och tränat mycket.
– Jag tror att jag vinner SM-guld, fortsätter Jan med ett leende.
Trots att det är Jans första mästerskap är optimismen lätt att förstå. Han har, trots allt, övervunnit långt svårare hinder än andra boxare i sitt liv.
– Jag hade inget bra liv förut, men jag hoppas ha det i framtiden.