Jan Noori fick avslag på sin sista överklagan och utvisades till Afghanistan, ett krigshärjat land som han aldrig har bott i. Boxningslöftet valde då att fly från Sverige.
– Jag kommer aldrig glömma Karlskoga. Men nu hoppas jag att jag kan få frihet i ett annat EU-land, säger Noori.
Jan Noori anlände, efter en dramatisk flykt från sin krigshärjade hemstad Quetta i Pakistan, till en familj i Åtorp hösten 2015.
Familjen frågade vad Noori tyckte om att göra och han berättade att han gillade att träna boxning.
Den 10 oktober 2015 gjorde Noori, som fyller 19 i år, följaktligen sin första träning med boxningsklubben BK Avance i Karlskoga.
Därefter följde en sensationell utveckling. Noori, som dittills bara hade "sparrat med linda på gatan", visade sig vara något utöver det vanliga på mer än ett sätt.
Vid sidan av den stora talangen bidrog flyktingens brinnande engagemang starkt till BK Avances imponerande resa – från obefintlig tävlingsverksamhet och endast ett fåtal aktiva till runt 50 medlemmar på bara några år.
– Jan är den som har tränat mest i klubben och har dragit med de andra som vår "spjutspets". Han har hjälpt oss att integrera andra invandrarkillar också, både med språket och med kulturen, säger Mikael Appelbring, tränare och ordförande i BK Avance.
14 december 2018 blev dåvarande junioren Noori, som då hade gått nio matcher och vunnit åtta, BK Avances första SM-boxare på åtta år.
"Kämpade mycket"
Framgången blev inte mindre imponerande av att Noori hade fått ett utvisningsbeslut redan drygt 1,5 år tidigare.
1 juli 2018 trädde en ny gymnasielag i kraft som en möjlig räddning för att få stanna i Sverige.
Lagen kunde ge personer som redan hade fått ett utvisningsbeslut tillfälligt uppehållstillstånd för att studera på gymnasienivå ifall, som det står på migrationsverket.se, vissa övriga krav uppfylldes.
För drygt två veckor sedan fick Noori avslag på sin tredje och sista överklagan.
– Varje gång har jag tänkt "den här gången måste jag få ja". Men det gick inte så bra och nu är det lite svårt. Jag kämpade mycket, men kunde inte stanna i Sverige, säger Noori.
Efter att ha undanhållit sanningen i två veckor tog Noori farväl av sitt älskade BK Avance i samband med tisdagens träning.
Trots att det, så klart, var jättejobbigt var det inget alternativ att känslorna skulle få ta fokus från träningen för det mycket målmedvetna boxningslöftet.
– Det spelar ingen roll. Är jag på träningen så måste jag träna.
Att gå med på att flyga till föräldrarnas hemland Afghanistan, den krigshärjade nationen som han själv aldrig har bott i, var aldrig ett alternativ för Jan Noori.
Boxningslöftet, som inte har hört något från sin mamma eller syster i Pakistan på snart fyra år, har nu flytt Sverige med förhoppningen att få asyl i ett annat EU-land.
– Det finns folk som inte tycker om hazarer (minoritetsgrupp som i huvudsak är shiamuslimer) fortfarande, men det spelar ingen roll. Nu dör alla afghaner. Först var det talibaner och nu är det IS som dödar människor.
Noori berättar, när vi når honom på telefonen på väg mot sin nya destination, om en IS-skjutning i Kabul för bara några dagar sedan.
– Jag hade ingen familj när jag kom till Sverige. Nu har jag min "mormor och morfar" (gode männen), mina kompisar och klubben. Jag har aldrig varit ledsen när jag har varit med dom, alla är min familj. Jag har aldrig tänkt på förr i tiden.
– Ett nytt land, ett nytt språk, allt är nytt... Och jag vet inte vad som händer, om jag får stanna där eller inte. Men jag hoppas att jag kan få frihet i ett annat EU-land, det spelar ingen roll vilket. Där kommer det aldrig en explosion som dödar mig eller någon som skjuter mig.
Vad skulle du säga om du fick chansen att prata med någon på migrationsverket?
– Jag vet inte vad jag skulle säga till dom. Jag väntade i 13 månader efter första avslaget. Efter 15 månader hade jag fått stanna i Sverige.
– Mitt liv är förstört just nu. Men jag hoppas att andra afghaner får stanna i Sverige så att de kan få ett bra liv här. Det är jättesvårt att åka till Afghanistan. Vad ska vi göra där? Vi kan dö varje dag.
Jan Noori berättar att han lämnade Sverige med två stora drömmar. Att få träffa sin familj och sina vänner från Karlskoga igen i framtiden och att, på något sätt, kunna fortsätta med sin lovande boxningskarriär.
– Jag är jättestolt för att jag har tränat jättemycket i klubben. Nästa gång tänkte jag att jag skulle vara med i SM och ta guld. Men jag hoppas att jag blir mästare någon dag. Det spelar ingen roll i vilket land bara det inte är krig där.
Det hade legat i luften, men när det hade gått så länge tänkte vi att "det ordnar sig nog". Det kom som en chock ändå. Jag tror ingen av oss har fattat det än, hur tomt det blir (Mikael Appelbring, tränare och ordförande i BK Avance)