Arbetarrörelsens stora dag närmar sig. 1 maj var under större delen av 1900-talet en oerhört betydelsefull dag för arbetarrörelsen, men hur är det i dag? Har 1 maj spelat ut sin roll som samlande faktor?
Jag vill hävda att så inte är fallet, även om det kan finnas skäl att fundera en stund över denna manifestation där arbetarrörelsen samlas för att protestera mot orättvisor i Sverige och världen.
Jag är väl medveten om den kritik som återkommande framförts de senaste årtiondena där kritikerna tycker det är märkligt eller smått komiskt att socialdemokrater samlas för att föreslå reformer och protestera mot orättvisor när kraven riktas till en regering där S själva ingår. Men då måste man komma ihåg att S är ett stort parti med många viljor och att det kan finnas - befogade - åsiktsskillnader mellan gräsrötter och statsråd eller andra ledande partifunktionärer.
Det kan till och med vara sunt att gräsrötterna påminner partiledningen om att det fortfarande finns orättvisor som behöver åtgärdas. Då kommer invändningen att demonstrationstågen i första ledet befolkas av ledande partiföreträdare som sitter på den makt de just denna dag inte låtsas om. Det är delvis sant, men man måste också komma ihåg att inget parti kunnat bestämma på egen hand utan tvingats kompromissa. En del av dessa kompromisser kan onekligen diskuteras, till exempel den så kallade januariöverenskommelsen. Men icke förty är 1 maj fortfarande en dag som har ett stort symboliskt värde och därför kan man undra över varför de skaror som möter upp blir glesare år från år.
Har vi blivit liknöjda? När slutade vi bry oss om andra? Hur är det med solidariteten? Saknas engagemang? Nej, nog finns engagemanget kvar, det räcker att hänvisa till sociala medier där reaktioner och kommentarer titt som tätt kokar över av ilska eller frustration. Är formen för 1 maj inte tillräckligt attraktiv för att få människorna att släppa mobiler och datorer och i stället bege sig ut på gator och torg där de tillsammans med andra kan visa sitt engagemang?
Visst kan väl en och annan - och det med all rätt - ha synpunkter på Henrik Menanders svenska text till Internationalen men det är en viktig sång som påminner oss om varifrån vi kom och jag vill i det sammanhanget påminna om ett citat från den kloke Tage Danielsson: Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp.
Helena Frisk
Ledarskribent