Lundvik redo för Tel Aviv – och Karlskoga

Nästa vecka tar han scenen när Eurovision Song Contest intar Tel Aviv och under sommaren kommer han åka Sverige runt med gänget i Diggiloo. Det är bråda dagar för John Lundvik efter en omställning som påminner om en höghastighetskarusell.

Han skrev historia i Melodifestivalen genom att sno åt sig alla 12:or av de internationella jurygrupperna. Lägg därtill högsta poängen bland folkets röster och succén är omöjlig att förneka.

John Lundvik har gått från att vara killen i bakgrunden till att stå längst fram, i rampljuset. Något som varit en dröm under lång tid men som krävt stora uppoffringar.

– Jag har jobbat så jävla hårt, om jag får tala ren svenska. Framgång är inte något som är för alltid; att gå upp i en tro att man är något extra på grund av att man vunnit något, det biter inte på mig. Njut av framgången men var dig själv. När man har en tvååring och en fyraåring är man inte stjärna.

Tvåbarnspappan är ödmjuk i sin framtoning och det är just ödmjukheten som genomsyrat hela hans persona sedan han gjorde sin debut i Melodifestivalen, 2018. Med låten "My turn" vann hann svenska folkets hjärtan och tredjeplatsen gav ett kvitto på att han äntligen hade tagit klivet ut ur skuggan.

– Det var enormt skönt på något sätt efter att ha varit runt och jobbat mycket som entertainer utan att slå igenom som egen artist. Mello var fantastisk då den blev en trampolin ut i artisteliten men det var storyn i låten som var drivkraften; det var den som gjorde att vi valde att ställa upp. Sen gick det givetvis över förväntan och det var en fantastisk känsla.

Storyn i centrum

Med framgången i bagaget låg vägen öppen för att ta succén vidare men det var ändå inte en självklarhet att ställa upp även i årets festival.

– Att komma fyra året efter hade varit en enorm setback, säger han med glimten i ögat, så det var fantastiskt skönt att det blev som det blev. Man vill ju givetvis inte komma sämre året efter så jag hade ändå en press på mig själv. Sen att vi gick och vann och satte nytt rekord genom att få alla tolvor från de internationella jurygrupperna var helt otroligt.

Låten, "Too late for love", kom till genom ett upplägg som utgick från värden baserade på känsla.

– Vi pratade mer än vad vi skrev. Hur kommer det kännas? Vad vill vi att arenan ska känna? Vad vill vi att TV-tittarna ska känna? Tänk att börja en låt som en ballad för att sedan gå över till up-tempo, för att få med glädjen, och sen tar vi den till en trestegsraket och gör gospel? Det lät nästan lite galet, då det var ett unikt upplägg, men vi tog en chansning och den gick hem.

Redan under det första framträdandet, i deltävlingen i Lidköping, kände Lundvik att det kunde bära hela vägen.

– Det kändes i hjärtat då responsen var någonting jag inte upplevt förut. Min in ear-lyssning ramlade ut ur örat så jag fick chans att höra hur det faktiskt lät där inne och vilken respons det var från publiken, något som inte går igenom annars. Där och då kände jag “oj oj oj, det här är något extra” och att “vi kan nog ta det här”. Och den känslan visade sig ju stämma.

Att få höra sitt namn ropas upp i samband med presentationen av vinnarlåten är en sak Lundvik aldrig kommer att glömma.

– Man blir helt tom, samtidigt som man uppfylls av ett sånt enormt glädjerus. Surrealistiskt.

Tiden efter vinsten har varit minst sagt hektisk. Något som kom lite som en chock för en ödmjuk tvåbarnsfar.

– Det har varit ett schema som nästan har varit svårt att ta på. Var 20:e minut har jag varit i ett nytt samtal och varje dag har inneburit en ny stad eller ett nytt land. Det bara rullar på i ett galet tempo.

Möter sig själv

I Tel Aviv ställs han bland annat mot sig själv, i form av låtskrivare. Storbritanniens bidrag är nämligen författat av Lundvik men det är något han bara ser som tacksamt.

– Det känns jättebra för det är mer glädje än nervositet och han (Michael Rice) är en underbar person. Av alla bidrag är cirka 80 procent ballader så det känns som min låt kommer att stå ut och jag ser oss inte ens som konkurrenter.

Efter stoppet i Tel Aviv blir det alltså betydligt fler – på hemmaplan – och inför årets Diggiloo-turné passade artisterna på att repa in showen tillsammans, nere i solen vid "den gyllen viken", Cala D'or.

– Det här är helt fantastiskt. Ofta sitter man i en svettig källare och gör rep och nu får man i stället sitta på en altan med en fantastisk utsikt. Det är bara att njuta och försöka göra det bästa av varje dag.

17:e året för Diggiloo

Diggiloo har blivit en institution i sommar-Sverige efter att under 16 år lyckats träffa mer eller mindre varje liten del av landet. Patrik Krall, producent och ägare av eventbolaget som ligger bakom konceptet, förklarar tanken bakom hur de väljer ut de orter som får besök.

– Ibland har vi en plan och ibland går vi på känsla. Förra året till exempel var Bromölla ett av stoppen och anledningen till att vi hamnade där var för att en av oss tyckte att det lät fint. Namnet i sig, det vill säga. Svårare än så behöver det inte vara, skrattar han.

Att datumen huvudsakligen placeras ut på "mindre" orter är dock ingen slump.

– Vi har en ambition av att bli årets händelse på orten. Vi vill göra någonting annorlunda och därför besöker vi gärna mindre orter som kanske inte får de stora spelningarna annars. Det här är en kväll av glädje och vi vill skapa gemenskap över tre generationer - något alla kan gå och se och uppskatta. Det är det som är hela grunden i varför vi gör det här.