Nu har det hänt, det som alla utanför Örebro befarat de senaste fyra, fem åren. Förlossningen på Karlskoga lasarett stängs och avvecklas.
När tre ledande socialdemokrater i februari 2016 försökte förklara varför förlossningen i Karlskoga skulle stänga tio veckor till sommaren talades det inte särskilt högt om patientsäkerhet. Det var andra skäl som lyftes fram, som behovet av samverkan mellan lasaretten i regionen och att all personal skulle få sommarsemester.
Patientsäkerhet har blivit allt viktigare under resans gång och lyfts fram särskilt efter andra stängda sommaren. Ingen vill ju riskera liv, det är självklart. Det nyligen fattade beslutet kopplas till IVO:s granskning av ett fall som uppenbarligen inträffade i början av 2018 men först nu hamnat i händelsernas centrum. Det leder in på detta med risker. En barnmorska på Karlskoga lasarett har berättat att cirka fem barn de senaste åren behövt akut sjukvård. Avdelning Q registrerar över 700 förlossningar om året vilket innebär att över 99,5 procent av alla förlossningar fungerar alldeles utmärkt.
Fem barn på ett par, tre år kan också ställas mot 1 400 stressade och nervösa föräldrar som ska ta sig till USÖ. Men det bör även observeras att det aktuella barnet inte heller på USÖ fick den hjälp som behövdes. Barnet fick skickas vidare till Karolinska sjukhuset i Stockholm för adekvat vård. Innebär det att alla förlossningar - för säkerhets skull - ska förläggas till Karolinska sjukhuset?
Självklart inte, men med den argumentationsteknik som sjukhusledning och makthavare i Örebro använder går det att dra en sådan slutsats. Sjukhusledningen tycks förtränga att inte ens USÖ klarar alla typer av sjukdomar och att det kan inträffa olyckor och felbehandlingar på ALLA sjukhus.
Jag minns hösten 1985 när jag själv fick mitt första barn och dagen efter sattes i en taxi med barnet i en love seat i baksätet. Talet om säkerhet fungerade bara fram till förlossningen, inte dagen efter.
Jag fick mitt andra barn för snart 14 år sedan och trots att jag bor 1,5 kilometer från lasarettet var det med två minuters marginal jag hann fram. Jag behövde ingen neonatalvård men väl en omhändertagande och kärleksfull barnmorska och det var också vad jag fick. Detsamma kan 99,5 procent av alla andra föräldrar vittna om.
I den bästa av världar föds alla barn friska, det råder full sysselsättning och personer med behov av LSS får den hjälp de behöver fullt ut. Men så ser inte verkligheten ut. I den näst bästa världen tar sjukhusledningen hand om och vårdar väl fungerande lågrisk-BB där omtanke och service är ledord medan de riskfyllda förlossningarna tas om hand av högspecialiserad vård. Det var också så det såg ut i vår region från 1987-88 fram till sommaren 2016 när förlossningen stängdes på grund av att sjukhusledningen på USÖ inte klarade av att ge berörd personal semester.
Det fungerade mycket bra. Därför vore det klok politik att återgå till ett väl fungerande och beprövat recept och lyssna mindre på läkare och tjänstemän som talar i egen sak.
Helena Frisk
ledarskribent Kuriren