En eldsjäl lämnar Kulturskolan

Efter drygt 20 år som teaterpedagog på Kulturskolan har hon lärt känna många barn i Karlskoga. Nu tar hon steget vidare mot en pension, men att dra ner på takten har Eva Dällerud inga planer på.

Eva Dällerud, teaterpedagog på Kulturskolan, går i pension. Under sina verksamma år i Karlskoga har många barn haft Eva i teater/drama både på Kulturskolan och i skolan.

Hennes eget intresse kom redan i sju års åldern. Eva bodde då i Örebro och gick med i Unga örnar som då hade en teatergrupp.

– Där fick jag min moraliska uppfostran. Man fick lära sig att samarbeta och fick demokratiska värderingar.

I skolan var Eva med i “roliga timmen och spelade teater. I högstadiet hade Eva en lärare som var mycket teaterintresserad och hon tog alla chanser hon fick till att få vara med.

Teaterintresset höll i sig, men när Eva fick sin son 1973 fick teatern ta paus.

Det tog nästan tio år innan teaterintresset väcktes till liv igen. Då hade Eva träffat sin man, Owe, och för kärleken flyttade hon från Örebro till Karlskoga. Hon utbildade sig till läkarsekreterare och fick arbete på Möckelnhälsan.

I början av 80-talet höll man, i samband med Internationella kvinnodagen, ett möte på biblioteket och Eva följde med en vännina för att lyssna. Under den här perioden växte kvinnojoursrörelsen fram både i Sverige och i hela västvärlden.

– På mötet fanns det med en kvinna från en nystartad kvinnojour i Örebro som vittnade om kvinnors utsatthet. Man bestämde sig för att undersöka behovet i Karlskoga.

Behovet fanns och Eva var med och bildade Kvinnoföreningen mot våld i Karlskoga och Degerfors. Hon var den första i Karlskoga, tillsammans med en väninna, som hade jour.

– Det var påsken 1982, minns Eva.

1987 blev hon anställd som föreståndare på Kvinnohuset.

Fick beröm

Ett par år innan dess, 1985, gjorde teatern återinträde i Evas liv. Hon träffade, genom kvinnojouren, Irene Bjur som tog med Eva in i ett teaterprojekt “Innerst inne”. Projektet drevs av den kommunala teaterverkstaden på Skrantahuset.

– Jag minns första kvällen, vi skulle repetera Lysistrate, en pjäs som handlar om när kvinnor kärleksstrejkar för att tvinga männen till att sluta fred. Mitt i rummet stod ett bordtennisbord och plötsligt ropade regissören “Upp på Akropolis”. Vi kastade oss upp på bordet som brakade ihop helt. Man kan säga att hela Akropolis kraschade, skrattar Eva åt minnet.

Hon fick beröm för sin energi och teatern hade därmed återuppstått i Evas liv.

Ett år senare var Eva med och bildade Culturföreningen Lyset, som senare fick namnet Teaterföreningen Lyset tillsammans med bland andra Peter Krantz. 1994 flyttade föreningen in i lokalen som nu är Kungsteatern.

– Det har blivit mitt andra hem.

Nästan tio år senare, 1997, gjorde hon sin första arbetsdag som teaterpedagog på Karlskoga Kulturskola. Åtskilliga barn har sedan dess gått under Evas vingar.

– Det har varit fantastiskt att arbeta på en Kulturskolan och jag har fått arbeta med det som också är mitt stora fritidsintresse. Kulturen överhuvudtaget spelar en viktig roll i samhället

Något som är högst aktuellt sedan förslaget lades fram att avveckla kultur- och föreningsnämnden. En avveckling som oroar Eva mycket.

– Karlskoga är en underbar stad att bo i. Här har man satsat på kulturen. 2009 blev Karlskoga årets kulturkommun. Jag hoppas att Karlskogaborna kommer försvara kulturen på samma sätt som man idag försvarar vårt BB. Det är kulturen som gör en stad levande.

Så mycket mer

Hennes största rädsla i sammanhanget är att Kulturskolan hamnar under barn- och utbildningsnämnden. Eftersom Kulturskolan inte är en lagstadgad verksamhet som skolan så är hon orolig för att kultur- och fritidsverksamheter kommer att få stå tillbaka i besparingstider.

Att bedriva teaterundervisning är, enligt Eva, så mycket mer än att få fram nya talanger till scenen.

– Barn lär sig att kommunicera och lyssna på varandra. Man får också en bra språkträning.

Men Eva betonar också det är inte bara barnen, eller skådespelarna, som står längst fram som är viktiga.

– En teaterproduktion är ett kollektivt arbete där alla är lika viktiga och betydelsefulla.

Förändrat

Under sina 22 år på Kulturskolan har hon märkt en förändring framförallt i samarbetet med skolan. Mycket beroende på att skolorna saknar resurser.

– Förr kunde vi jobba veckovis i skolan med ett teaterprojekt. Idag har inte skolorna vare sig tid eller pengar.

Eva menar att det gör att och unga inte får den tid för lek och skapande som de så väl behöver.

– Det är det mellanmänskliga mötet vi behöver.

Under sitt sista år som anställd på Kulturskolan har Eva delvis varit tjänstledig, främst för att arbeta med sin egen pjäs Jag, mamma och förintelsen. Men också som högst delaktig i Ung teaters uppsättning Auschwitz är alltid nu.

– Det har varit ett fantastiskt och viktigt år på många sätt och vis. Kulturskolans teater tillsammans med Lyset och Ung Teater Karlskoga har haft ett enastående år, publikt och innehållsrikt med åtta produktioner, 94 föreställningar och en publik på 9 103 besökare och då är ännu inte verksamhetsåret slut. Just nu gör vi sommarteater i Björkborn. Vi slutar på 10 000 besökare minst.

Stora planer

Några planer på att dra ner på takten, när hon nu går i pension, finns inte.

– Nej, nu ska jag fortsätta spela min föreställning för hela slanten.

Föreningen Förintelsens överlevande har uppmanat andra och tredje generationen att fortsätta berätta om Förintelsen och Eva har bland annat inlett ett samarbete med Teskedsorden för att uppsöka skolor med ett program som innehåller både föreställning och samtal kring Förintelsens betydelse för dagens samhälle och vår demokrati. Eva vill också skriva om, anpassa sin pjäs, till yngre barn. Dessutom hoppas Eva kunna fortsätta spela sin pjäs för kommunens nior även kommande år.

– Jag vill fortsätta min mission så länge jag orkar och kan, avslutar Eva.

Hon har sin sista anställningsdag den 12 augusti, fram tills dess har hon sitt sista sommarlov som Eva själv uttrycker det.