Emmy vann kampen mot cancern

Emmy Hallblad är, för blotta ögat, som vilken tonåring som helst. Men det som skiljer Emmy från de de allra flesta är att hon som liten besegrade det som många fruktar allra mest, cancer.

För fjorton år sedan pågick det en kamp för överlevnad hos familjen Hallblad i Spjutberg utanför Karlskoga. En kamp som de vann, men vägen till segern har varit allt annat än spikrak.

Emmy föddes i september 2004 och under början av sommaren året därpå upptäckte föräldrarna Roger och Lillette att deras lilla flicka hade ovanligt mycket blåmärken.

– Det var så mycket att jag var rädd för att folk skulle reagera på hur hon såg ut, berättar Lillette.

Som så många i dag gör, både föräldrar och andra, sökte hon på Google för att få veta mer om den stora uppkomsten av blåmärken. Svaret hon fick var skrämmande.

– Ju mer jag läste desto mer säker blev jag på att hon drabbats av antingen blödarsjuka eller leukemi.

Hon tog kontakt med vårdcentralen och berättade sina farhågor, men blev hänvisad vidare till barnmottagningen.

– Där upplevde jag inte att de tog mina egna efterforskningar och farhågor på allvar. Man lät meddela att det var mitt i semestertider, men gav oss, efter lite påtryckning, en tid 14 dagar senare.

Dagen för besöket kom. Lillette hade jobbat natt och därför åkte pappa Roger ner med Emmy. Där fick han besked om att de misstänkte en allvarlig blodsjukdom och man bad familjen att omedelbart åka till Örebro.

– Helt vansinnigt att Roger fick köra hem själv efter det beskedet, väcka mig och vi sedan själva körde vidare mot Örebro.

Overkligt

På plats i Örebro berättade man att Emmy fått en aggressiv form av blodcancer, akut lymfatisk leukemi och att resan därför skulle fortsätta mot Uppsala där behandlingen skulle inledas.

– Det var helt overkligt. Vi hade storebror Felix hemma, hästar på gården, arbeten och allt annat som ska ordnas med i vardagslivet, fortsätter Lillette.

Efter detta första besked inleddes en behandlingstid som skulle komma att pågå i två år med åtskilliga insatser av kortison, cellgifter och mediciner som skulle bota biverkningar från andra mediciner.

– Behandlingarna avlöste varandra och man fullkomligt pumpade in medicin hela tiden. Det gick i ett, minns Lillette.

Många gånger gick hon upp på nätterna för att se så hennes lilla flicka i sängen fortfarande levde.

– Vi visste ju att även medicinerna kunde göra att hennes kropp inte skulle orka kämpa. Jag minns att man många gånger undrade varför inte världen utanför stannade upp lite. Allt bara fortsatte och vi levde i vår egen lilla värld där man var livrädd, men med ett enda mål i sikte: Vi skulle vinna kampen!

Och alla i deras närhet bidrog i kampen, även storebror Felix.

– Han stod som en liten polis i hallen om det kom någon och visade dom till badrummet för handtvätt och spritning, berättar Lillette.

Medan Lillette och Roger berättar om tiden för behandlingarna, hur de var instängda på ett isolerat rum där Emmy inte fick gå ut, känslan när alla mediciner skulle sättas in och deras rädsla för utfallet så rinner tårarna ner på Emmys kinder.

– Jag har aldrig riktigt hört mamma och pappas sida av allt som hände, det är verkligen jätte jobbigt.

Dåliga odds

Oddsen för att Emmy skulle klara sig var låga, under 50 procent. Men hon gjorde det omöjliga möjligt. Efter två års behandling kunde man konstatera att cancern var borta, nu började nästa kamp för familjen, att hitta tillbaka till livet igen.

Roger och Lillette hade varit hemma och vårdat Emmy i två år. Storebror Felix som nu hunnit bli åtta år hade bara fått gå till skolan så länge det inte fanns smittor som skulle kunna vara skadligt för Emmy. Något socialt liv hade inte förekommit och helt plötsligt var de utskrivna i verkligheten. En verklighet som de under lång tid gjort allt i sin makt för att hålla sig undan från.

– Under Emmys sjukdomstid vågade jag knappt åka till affären för att handla och gjorde jag det någon gång ändå så minns jag hur irriterad jag kunde bli när folk gick i affären och hostade. Skulle jag ha smittats då kunde det innebära döden för Emmy, men mat var vi ju tvungna att ha, berättar Lillette.

Emmy själv minns inte mycket från sjukhustiden, men en del saker kommer hon ihåg väldigt detaljerat, som att pappa Roger alltid sa "håll för näsan" när någon medicin skulle intas.

– Det gör jag faktiskt fortfarande, skrattar Emmy.

Trots att Emmy inte medvetet minns så finns det mycket gömt i hennes undermedvetna. Oro och ångest är två faktorer som ställt till det för henne genom åren. Oro att det ska hända familjen något och ångest över att behöva vara ifrån familjen.

– Jag är fortfarande rädd att det ska hända mamma något när jag inte är i närheten.

Sedan nio års ålder har Emmy gått på BUP, barn och ungdomspsykiatriska avdelningen, för att få hjälp att hantera sin ångest och traumat som hon bär med inom sig.

Även fysiskt har behandlingen satt sina spår. Hon har problem med sina leder där obarmhärtig smärta kan uppstå i ben och höfter. Dessutom lider hon av stor trötthet och har problem med koncentrationen. Det sistnämnda fick hon till viss del hjälp med när hon för snart ett år sedan fick sin ADHD diagnos och senare kunde påbörja medicinering, men helt bra har det inte blivit.

– Men nu kan jag koncentrera mig när det är tyst omkring mig. Jag minns att jag tidigare kunde läsa en text, men det var som om jag inte förstod vad som stod, berättar Emmy.

I skolan ska det finnas anpassningar där hon bland annat ska få sitta ensam långt bak för att inte störas och hon har tillåtelse att få gå ifrån vid behov. Trots tillåtelsen har hon vid ett antal tillfällen rapporterats för olovlig frånvaro.

Det har också under perioder varit turbulent runt Emmy och hon förnekar inte sin egen inblandning, men det finns också händelser som fått igång hennes känslor lite extra.

– Alla vet inte om vad jag gått igenom så när man sa "cancerbarn" till mig då brast det. Även om jag inte tror att de egentligen visste att jag hade haft det så fattar jag inte hur man ens kan säga så till någon, säger Emmy.

Hästtjej

Under de svåra tiderna har det alltid funnits något som gett lite extra trygghet och lugn i tillvaron, familjens hästar.

– Dom finns där och lyssnar på mig. När man är med djuren så kommer man bort från saker. Hästarna har definitivt varit med och räddat livet på mig.

Hästintresset fanns där redan under sjukdomstiden. Då fick inte Emmy av hälsoskäl inte vara i stallet utan fick hälsa på familjens hästar i hagen, men den frånvaron har hon med råge tagit igen nu.

I stallet finns idag Emmys D-ponny Mystic River, eller Mirre som han kallas till vardags. Mirre kom in i Emmys liv i april i år och är en relativt ny bekantskap i stallet där även hennes förra ponny K2 Digga Cha Cha och shetlandsponnyn Hugo finns.

– Mirre han är en lekfull kille med mycket energi och sprallig. Vi klickade redan första gången vi träffades. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Han finns för mig och han gör mig glad, berättar Emmy som nyligen gjorde debut i en 105-hoppning med sin Mirre.

Emmy beskriver sin vän som en häst med stor personlighet, att han är förlåtande och snäll även om han ger henne ett litet nyp i armen ibland.

– Men då intalar jag mig att det är att hans sätt att visa kärlek. Vi är nog också lite lika varandra med vår sprallighet, fortsätter Emmy.

Målet för det unga ekipaget har Emmy klart för sig.

– Just nu ligger vi på LB-nivå, men målet är att vi ska ta oss till SM.

I dagarna har Emmy börjat nian och blickar framåt med stor tillförsikt. Nästa år väntar gymnasiet för denna levnadsglada tjej. Hon har, som så många andra tonåringar, drömmar och hopp om framtiden.

– Min dröm är att i framtiden kunna leva på något inom ridsport.

Överlevare

Som ett första steg mot sin dröm vill hon komma in på Lillerud när gymnasiet väntar och senare gå hippologutbildning.

– I framtiden vill jag ha en gård, en länga, i Skåne och ta emot hästar för utbildning, tävling och försäljning.

När Emmy fyller 18 år väntar ett besök i Uppsala. Då kommer man gå igenom allt som hänt och vad man gjort under behandlingen. Av cancern finns idag inga spår kvar, men en gång om året åker familjen den nu så bekanta vägen till Örebro för provtagningar och kontroll.

– Man slutar nog aldrig oroas över svaren från provtagningen, men med tiden känner man sig allt tryggare att vi faktiskt vann den där kampen trots dåliga odds, säger Lillette.

Att Emmy är en överlevare råder inget tvivel om, men det är inget hon tagit för givet.

– Jag är väldigt tacksam att få vara här idag, säger hon och ett litet leende växer fram i ansiktet.

– Och det är vi med, så otroligt tacksamma, fyller Lillette och Roger i.