Carl Johan De Geer gör upp med det förflutna

Släkten och slavarna är Carl Johan De Geers uppgörelse med släktens mörka förflutna, en resa flera hundra år bakåt i tiden till 1600-talet då Louis De Geer skickade slavskepp till Brasilien.

Carl Johan De Geer har gått loss på släktens vapen, antika möbler och historieskrivning med såg och borr.

– Jag blev chockad över att mitt efternamn sågs som en symbol för ondska, säger den 81-årige konstnären.

Carl Johan De Geer är bland annat målare, formgivare, fotograf och författare, och har nu kommit till Kristinehamns konstmuseum med sin utställning Släkten och slavarna. Det var vernissage i lördags.

Det som fick Carl Johan De Geer att börja bearbeta sitt stora släkttrauma var två möten som skedde för några år sedan. Först blev han kontaktad av en brasiliansk man som berättade att han var ättling till en slav som Louis De Geer deporterat till Brasilien på 1600-talet. Senare kom De Geer i samspråk med den kände diskjockeyn Sydney Onayemi, en ikon i Stockholms nöjesliv på 70-talet, vid grönsaksdisken i en livsmedelsbutik på Östermalm.

– Han frågade om jag kände till att min förfader ägde en slavstation i Ghana på 1600-talet, säger Carl Johan De Geer.

Louis De Geer föddes 1587 i staden den belgiska staden Liége. Louis De Geer fick 15 barn. Det var sonen Louis, född 1622, som senare flyttade till Sverige och grundade den svenska ätten De Geer. Louis De Geer var en framstående industriman under stormaktstiden och har fått epitetet "den svenska industrins fader". Han var bankir, skeppsredare, god vän med Gustav II Adolf och adlades av drottning Kristina.

Flera hundra år senare vill Carl Johan De Geer problematisera en man som tidigare varit unisont hyllad för sina insatser.

– Han har bara blivit hedrad som den store samhällsbyggaren. Nu vill jag göra upp med det faktum att vi pratat så lite om det här. Skolorna har haft väldigt bristfällig undervisning om detta. Jag tycker mig ha rätt att ta tag i den här problematiken eftersom mitt namn varit så förknippat med slavhandeln.

Mitt i lokalen står en stol med ett avsågat ben, och ovanpå stolen finns ett fotografi som föreställer grönsaksdisken där samtalet mellan De Geer och Sydney Onayemi ägde rum. En bild som monterats ovanpå föreställer en revolver.

– Det var som att jag fick en smäll. Som att bli träffad av ett pistolskott. Den här historien har verkligen gripit tag i mig, säger han.

Arbetet med utställningen pågick i ett år och har tidigare visats i bland annat Norrköping och Södertälje. Det finns också en bok med samma namn som utställningen, Släkten och slavarna.

Carl Johan De Geer gör upp med sin mörka släkthistoria, och han gör det handgripligen. Det gamla skrivbordet har sågats itu, släktvapnet solkas, ett porträtt av anfadern Louis De Geer är allt annat än smickrande.

– Det ser nästan ut som en mina från det första världskriget. Det ser ut som om den kunde explodera när som helst. Jag gjorde en nidbild, porträttet skulle bli så fult som möjligt, säger han.

Utställningen består av ett antal fristående stationer. Belysningen är dämpad, det är mörka träslag, dova färger. Ett svartvitt fotografi av Colosseum i Rom symboliserar det mänskliga barbariet.

Utställningen kommer senare att gå vidare till Forum för levande historia i Stockholm.

Hilma Nordén är Kristinehamns konstmuseums stipendiat 2020. Hilma är idag bosatt i Rågsved utanför Stockholm men kommer ursprungligen från Arvika. Utställningen på Kristinehamns konstmuseum är hennes första separatutställning. I motiveringen står det bland annat att hon "presenterar sina textilalster på ett spännande och tilltalande sätt, hybrider mellan människa och djur, svartvita illustrationer som kontrasteras mot färgstarka muralmålningar".

– Jag fick beskedet i december, så det var en fin julklapp, säger hon leende.

Hilda studerar till vardags på Konstfack i Stockholm. Ett återkommande tema är skogen, djuren, naturen.

– Det handlar nog om att man trivs och känner sig hemma i skogen, och nu när jag bor i stan så kan jag ändå ha den med mig. Det handlar om den mentala skogen som jag alltid bär med mig, det är ett ställe där jag mår bra och får inspiration, säger hon.