I dagarna är det 50 år sedan starten gick för London-Mexiko World Cup Rally.
Ekipaget som först rullade i mål efter 2500 körda mil var finländaren Hannu Mikkola med kartläsaren Gunnar Palm, född och uppvuxen i Kristinehamn.
Sedan kördes loppet aldrig något mer.
– Det var the one and only. Det var det som var så speciellt, säger Gunnar.
Gunnar Palm hade varit professionell kartläsare i många år när han och Hannu Mikkola tog sig an utmaningen. London-Mexiko World Cup Rally startade i Europa och hade målgång i Mellanamerika. En betydande del av rallyt kördes i Sydamerika.
Rallyts storsponsor var tidningen Daily Mirror och ett syfte var att stärka - fotbollen.
– De ville knyta ihop 1966 års VM, som England vann, med nästa VM i Mexiko. För att få upp världsintresset för fotbollen och lyfta fram att England var champions. Den som flaggade iväg oss på Wembley Stadium var sir Alf Ramsey, säger Gunnar.
Ramsey var förbundskapten för Englands guldlag 1966.
Efter att bilarna skeppats över Engelska kanalen kördes det på den Europeiska kontinenten innan bilarna transporterades med båt över till Sydamerika. Rallyt fortsatte från Rio de Janeiro söderut till Eldslandet, i världsdelens allra sydligaste del, och sedan norrut genom bergskedjan Anderna.
– Man körde tre dygn och vilade ett dygn på hotell. Körde tre dygn och vilade ett dygn på hotell.... Anspänningen under den här tiden, 19 april till 27 maj, var ju enorm, säger Gunnar.
Anderna är världens längsta bergskedja och har de högsta topparna i världen utanför Asien. Särskilt dramatiskt säger Gunnar att det var från Bolivia till Perus huvudstad Lima.
– En fartsträcka på Svenska rallyt idag, den varar 15-20 minuter. Hannu körde i 12 timmar och 21 minuter, på 4000 meters höjd. Där tog han i ordentligt och åker du av där, då åker du ner i ett 1000-metersdike. Den var den svåraste sträckan alla kategorier, säger Gunnar.
Hannu Mikkola och Gunnar vann sträckan med marginal och grundlade där segern.
När rallyt senare kommit till Buenaventura i Colombia så väntade en båt till Panama. Sedan fortsatte rallyt och avslutades med målgång i Mexiko City, på Aztekastadion.
– Vi körde i mål i princip när första matcherna skulle spelas. Det var många svenska journalister på plats, Sverige hade ju kvalificerat sig, säger Gunnar.
Hannu Mikkolas och Gunnars segermarginal blev 1 timme och 18 minuter. Gunnar säger att när du kört 2500 mil så är det inte så mycket.
Var det här din största seger?
– Det var det ju. Av de 96 som startade var alla mer eller mindre fabriksbilar, alltså underställda en bilfabrik och det gjorde ju att det var kvalitet, säger Gunnar.
London-Mexiko World Cup Rally skulle nu ha firat 50-årsjubileum, men coronapandemin satte stopp för den.
– De ska ha det nästa år istället och vi är välkomna över.
Gunnar var professionell kartläsare mellan 1963 och 1972. Det började med att Erik Carlsson (" Carlsson på taket") och Gunnar vann Monte Carlo-rallyt 1963.
– Då ville Saab att jag skulle fortsätta vara codriver åt Erik. Jag sa under en förutsättning, att jag blir anställd. Jag sa att jag kan inte ta ledigt och åka när det passar. De sa ja direkt.
Gunnar hade redan i unga år blivit motorintresserad. Han säger att hans pappa satte sin prägel efter kriget, då han var ett av de första motoriserade buden i Kristinehamn.
Gunnar kamperade tidigt ihop med Tom Trana, också från Kristinehamn. Det föll sig naturligt att Tom Trana körde och Gunnar var kartläsare.
– Jag hade ingen fet plånbok och Tom hade haft lite tur att få ett arv efter sin pappa.
Gunnar vann Svenska rallyt en gång och Tom Trana två gånger, men de gjorde det aldrig tillsammans. De var nära 1961.
– Det är en av mina största besvikelser. Tom hade tidigt kontakter med Volvo och en P1800 satte de i händerna på Tom och mig. Det var lite sensation att bli tvåa med en helt ny bil. Vi ledde inför sista sträckan i Roslagen. Sedan sprack kopplingen plötsligt när det var halva kvar, vi hade inte längre någon drivning mellan motorn och växellådan.
Det dröjde till 1967 innan Gunnar fick sin seger i Svenska rallyt, med Bengt Söderström som förare.
– Då jobbade jag åt Ford, jag var inne i karriären, säger Gunnar.
Inget kvar att vinna
Gunnar slutade som professionell kartläsare inte långt efter att han och Hannu Mikkola vunnit Safarirallyt 1972.
– När även Safarirallyt kunde bockas av så var det inte så mycket kvar att vinna. Safarirallyt hade jag brunnit för att vinna och det gick i uppfyllelse. Det var något mytiskt med att köra genom Afrikas djungler och mycket faror.
Hannu Mikkola körde vidare och fortsatte under många år att skörda framgångar. Han vann bland annat VM-serien elva år senare och Safarirallyt så sent som 1987.
– Hannu var alltid bra. Han var den vassaste jag åkt med. Han var exceptionell, säger Gunnar.
– Han var förste utlänning att vinna Svenska rallyt, tillägger han.
PR-chef för Ford
Gunnar växte alltså upp i Kristinehamn. Efter att ha gjort lumpen arbetade han på Warströms bil, under Bertil Warström. En mycket duktig och driftig kille, säger Gunnar.
1959 flyttade han till Göteborg.
– Jag fick ett försäljarjobb inom kemikaliebranschen, genom en släkting till mig som importerade varor från Amerika.
Gunnar blev efter ett par år överflyttad till Stockholm, till företagets huvudkontor, och han har varit kvar i huvudstaden sedan dess.
– Jag avslutade yrkeslivet med att vara PR-chef för Ford i Sverige. Det tyckte jag var fantastiskt, att utan någon skolutbildning klättra upp och klara det jobbet. Hela min skolutbildning har jag fått på Källgårdsskolan och Södermalmsskolan. Ja, jag fick några år på läroverket också, säger Gunnar.
Han har bara gott att säga om Kristinehamn.
– Att växa upp i en småstad är mycket bättre än i en storstad, för du kommer i kontakt med folk inom så många olika områden. Allting är mindre märkvärdigt i en småstad. Kristinehamn är en jättevacker stad som har gett mig mycket.
Ångrar inget
Gunnar är nu 83 år. När NKP pratar med honom har han precis spelat en runda på Lidingö golfklubb, där han är medlem. Han låter pigg och ger ett mycket vitalt intryck.
– Jag känner mig pigg och jag ser inte tillbaka på en enda dag som jag ångrar. Jag har alltid haft resfebern, att se nya platser och det har jag verkligen gjort.