Äldsta byggnaden, största mysteriet, första megakändisen och praktfullaste misslyckandet. Utanför Åmåls centralort finns många kuriösa besöksmål, även om de kanske inte ser så mycket ut för världen.
Häng med oss – Andreas (39 år) och Lilly (3 år) – på biltur genom kommunens småorter!
Ånimskog: Äldsta byggnaden
Varje resa har sin början och i det här fallet tas första steget vid datorn. Någon form av notering måste väl ändå finnas om var vi kan hitta Åmåls kommuns äldsta byggnad utan direkt kyrkokoppling?
Spåren leder till en gammal utredning, några torra skrivmaskinsrader från mitten av 70-talet: "Traktens äldsta nu kända bebyggelse härstammar från 1600-talet. Huvudbyggnaden på Gyltungebyn i Ånimskogs socken är byggd 1768 med stenmagasin från 1600-talet." Vi har alltså hittat vad vi söker, eller?
Vanligtvis kunniga lokalhistorikern Margareta Nilars känner inte till magasinet i fråga, men tipsar om byggnadsantikvarie Lars Bergström på Västarvet, "han borde veta", skriver hon. Fast inte heller där får frågan något ordentligt svar, även om ledtråden verkar lovande.
– Det är väldigt ovanligt med profana byggnader från 1600-talet. Det finns knappt någon, om man pratar ur ett Dalslandsperspektiv, säger Lars Bergström.
Av hävd brukar Bågenholmsstugan i Dals Långed kallas för Dalslands äldsta bostadshus, men dateringen – cirka 1640 – bygger mest på muntliga källor och är därmed inte helt tillförlitlig.
– Du kanske har hittat en okänd pärla, säger Bergström, innan vi beger oss mot magasinet.
E45 söderut och sedan åt nordost, längs Ånimmens strand. Vi färdas i samma natursköna spår som Carl von Linné gjorde under sin Västgötaresa. Kanske mellanlandade även han vid vårt första delmål, det besynnerligt okända stenmagasinet på Gyltungebyns huvudgård?
I utredningen som vi utgår från står det: "Magasinet från 1600-talet är vid sidan av kyrkan Ånimskogs äldsta byggnad". Ett gammalt vykort visar att det rör sig om en blek huskropp av spritputsad natursten som sträcker rakt ut från baksidan av själva bostadshuset.
Gyltungebyn har under sin nuvarande ägare fått en vitamininjektion och blivit ett populärt besöksmål tack vare sin charmiga gårdsbutik, med dess bedårande sjöutsikt. Men vi går direkt runt knuten på mansgården för att se... ingenting alls. Där kommunens troligtvis äldsta profana byggnad skulle ha stått betar nu köttboskap. Snopet.
Frågan är då: Var åker vi nu för att bocka av första rutan på resans checklista? Till 1700-talsmiljön vid Plantaget i Åmål? Nej, inte riktigt. Färden ska visserligen gå norrut igen, efter en kortare avstickare med bensträckare på Ånimskogs kyrkogård, där Otto Hesselboms stenansikte följer varje steg vi tar, så länge stegen tas på framsidan av konstnärens minnesmonument. Men halvvägs tillbaka mot stan svänger vi av, styr in på en ny grusväg, och rullar strax uppför en allé kantad av åldrade lövträd, hela vägen upp till Strömsbergs säteri. Om utredningen från 1976 stämmer, så står vi nu framför inte bara kommunens utan hela Dalslands äldsta bostadshus, med exakt 390 år på nacken. Tio år fler än Bågenholmsstugan och 69 fler än Vågmästargården. Häftigt.
Tösse: Praktfullaste misslyckandet
Om jag finge göra en spelfilm i Åmåls kommun, så skulle första scenen ha utspelat sig i Tösse. Handlingen är irrelevant, bara huvudkaraktären zoomades in när denne klev ut genom butiksentrén som vetter mot Fröskogsvägen. Sedan skulle kameran snabbt lätta, hela tiden med butiken i fokus, medan skog och åkermark breder ut sig runt omkring.
Slängom, stenhuset, stadshuset, hörnhuset - den malplacerade trevåningsbyggnaden bakom bensinstationen i Tösse har många etablerade alias. Den kan också kallas kommunens praktfullaste misslyckande. Ett perfekt ögonfång under en glasspaus.
– Det finns många sägner om huset. Men vi har dragit våra egna slutsatser, säger Anne-Marie Reuter, som köpte fastigheten ihop med sin sambo 2001, 95 år efter att grundstenen lades.
Byggherren, handelsmannen Anders Nilsson, drev sedan tidigare en omfattande kommers på Slängom och bestämde sig för att satsa ordentligt när verksamheten behövde nytt tak över huvudet.
– Det blev lite storslaget. Anders hade stora visioner, säger Anne-Marie Reuter.
Till mytbildningen kring huset hör bland annat storhetsvansinne. Handelsmannen påstås ha velat flytta hela Tösse hit, kring sitt pampiga nya stenhus. Andra ser honom som en bakåtsträvande dåre, utan förmåga att inse hur järnvägsstationen någon kilometer österut höll på att bli bygdens naturliga centrum.
Varken den ena eller andra beskrivningen är nog hundra procent korrekt.
– Det var redan när stenhuset byggdes en liten by av trä vid Slängom, med allt från sömnader till strumpeband. Men det är överdrivet att påstå att Anders Nilsson ville grunda en egen stad, Tösse fanns ju redan som lokal huvudort, och Åmål ligger ju inte så långt härifrån, säger Anne-Marie Reuter.
Kanske en chansning
Själv tror hon mest att den stadsmässiga lanthandeln är resultatet av en fallerad chansning. Kring tiden när huset byggdes talades det om att dra ett stickspår från järnvägsstationen i Tösse till Fengersfors bruk, och ett naturligt mellanstopp hade då kanske varit kyrkan, det vill säga platsen alldeles utanför Anders Nilssons butik. Strålande framtidsutsikter, med andra ord, där det även ska ha ingått planer på fler likartade stenhus. Men något stickspår blev aldrig av, brukets ekonomi var för svajig, och så småningom gick Anders Nilsson i konkurs.
– Huset står kvar som ett monument, en klenod, säger Anne-Marie Reuter, numera bosatt på annan adress.
Fröskog: Största mysteriet
Grenar, kottar och mossa. Det knastrar som en brasa under våra fötter av allehanda intorkad växtlighet när vi lämnar bilen och kånkar oss uppåt mellan barrträdsstammar för att ta del av kommunens största mysterium, hällristningarna i Fröskog.
Visst, beskrivningen är subjektiv, kanske till och med förmäten. Fast å andra sidan, vilken annan plats väcker fler svårbesvarade frågor av typen: Hur ska objekten som vi ser tolkas? Varför har det lagts så mycket ork på något som ytterst få kommer att se? Och vilka var egentligen upphovspersonerna?
– Jag har ställt samma frågor, men har inga direkta svar ännu, säger arkeologen Tommy Andersson, som för närvarande arbetar med ett projekt om det dryga 40-tal ristningar som hittills har hittats på Grimsheden i Fröskog, strax norr om Fengersfors.
Sannolikt döljer sig ännu fler bilder under de utspridda jordfläckar man riskerar att snubbla över när ögonen får svårt att slita sig från vykortsvyerna över skogar, fält Vänerns vidsträckta vatten och Kinnekulle, med dess vulkanliknande konturer.
Återupptäcktes 1943
1943, samma år som Ikea bildades och andra världskriget vände, återupptäcktes ristningarna på toppen av Grimshedens bergsrygg efter gud vet hur lång tid. PD rapporterade kort men kärnfullt om fyndet: "Läget är betydligt märkligare än figurinnehållet. Ristningarna torde ligga 100 meter över Fengersforsdalen och skiljer sig därmed från de sydsvenska ristningarna i allmänhet. I regel brukar dessa ligga ganska lågt, något så när i kontakt med odlad bygd."
– Efter vad jag kan se har dessa inget samband med hällristningarna i Högsbyn, Tisselskog eller de andra vid Vänerkusten, säger Tommy Andersson. Finns dock en liknande figur i Stigen, Färgelanda kommun, som påminner om den i Fröskog.
Rent estetiskt är det dominerande motivet på Grimsheden i ärlighetens namn ganska ljummet. Betraktaren bör närmast vara besatt av bronsåldern för att uppskatta alla rundlar i flera lager, så kallade koncentriska cirklar. Samlingen är också ganska blygsam jämfört med det vida mer kända ristningsområdet några mil västerut, vid Högsbyn, där ortsborna med stor fantasirikedom lät bearbeta lerskifferhällarna i sin bördiga jordbruksmark för sisådär 2500 år sedan.
Samtidigt har Grimsheden andra tilltalande kvaliteter, som möjligheten att förena hyfsat lätt och givande skogsvandring med en av Dalslands mest svårlösta gåtor.
– Den största frågan är om bilderna i Fröskog är äldre eller yngre än de vanliga hällristningarna, säger Tommy Andersson, utan att lägga fram något eget förslag.
Däremot ger han ett svar på vad cirklarna kan representera:
– Vanligaste förklaringen är att de är solar eller sköldar.
På väg tillbaka mot bilen frågar jag min treåriga dotter vad hon tror om varför någon lade massor av tid på att knacka bilder på toppen av berget.
– Kanske för att det var fint?
Ja, kanske det.
Edsleskog: Första megakändisen
Det definitiva slutmålet på resan, eller bara en av många mellanlandningar? Teorierna går isär kring vilken roll Edsleskog egentligen spelade under sina glansdagar, men klart är att orten fostrade kommunens första och möjligtvis största kändis någonsin.
Vi lyfter på locket och tittar ned, jag och treåringen. Ett litet vattenhål med stenlagda kanter. Nej, så värst imponerande är den inte, de sista resterna av källan till Edsleskogs forna berömmelse. Myten på botten är mer spännande, berättelsen om prästen som blev ihjälslagen av några fyllon från Högheden efter att ha nekat dem en privat gudstjänst.
På platsen för brottet ska vatten ha slagit upp och snart var var pilgrimstrafiken igång. Kulten vävdes kring martyren Nils, eller sankt Nikolaus, som hans mer gångbara artistnamn lyder. Ett av Sveriges närmare 60 helgon.
Före 1234 behövdes inte påvens godkännande, vilket gav utrymme för en rad lokala bygdehelgon. Bara den heliga Birgitta blev kanoniserad under vår katolska tid, men Brynolf, Henning och vår egen Nils fick en annan form av godkännande och saligförklaring, beatificiering.
Mål eller anhalt
Det fanns alltså goda religiösa skäl att vandra rätt långväga för att dricka heligt källvatten i Edsleskog. Frågan är bara om detta ansågs vara toppen av turen, eller en av flera anhalter på vägen mot Nordens största helgedom, sankt Olofs reliker i Nidaros, dagens Trondheim? Därom strida de lärde.
– Pilgrimsvandringar var för det mesta väldigt lokala och höll sig inom sitt stift. Bara en del riktigt stora helgedomar var mer globala, som till exempel Jerusalem och Santiago de Compostela, säger arkeologen Tommy Andersson, som är tveksam till att Nidaros lockade så värst många kontinentala vandrare norrut.
– Det har gjorts ganska ingående studier av sankt Birgitta och Elisabet i Vadstena, och även dessa ganska kända helgon har mest varit en kult av lokal art.
Mot slutet av medeltiden ebbade intresset för sankt Nikolaus ut. Källan fylldes med sten, övertäckes så småningom helt och glömdes i stort sett bort till 1970, när landsvägen skulle dras om. Ändå dröjde det ytterligare 19 år tills vattenhålet återställdes, på privat initiativ av sångaren Peter Tornborg.
– Med hjälp av Edsleskogsborna hoppas jag kunna sätta upp ett medeltidsspel i närheten av källan. Dessutom skulle jag gärna se att det byggdes ett museum på platsen, sa Tornborg till Göteborgsposten i samband med utgrävningen 1989.
Jakt efter nya ledtrådar
Kanske kommer även hans senare önskan att bli verklighet. Flera lokala aktörer har gått samman för att utreda hur Edsleskog skulle kunna slå mynt av sin stolta historia. Där ingår planerna på ett museum. Projektet tog fart efter fjolårets medialt uppmärksammade utgrävning av ortens gamla kyrka. Byggnaden visade sig både vara större och mer tekniskt avancerad än vad arkeologerna trodde på förhand. Kanske var det till och med Sveriges första tegelbyggnad? Och om så är fallet: Varför gjordes en sådan toppmodern prestigesatsning just här? Jakten efter nya ledtrådar fortsätter när utgrävningarna återupptas i sommar.
En som däremot inte kommer bita på naglarna av spänning är Tommy Andersson:
– Jag tror att Nikolaus har varit ett ganska känt helgon under 1200-talet och första halvan av 1300-talet inom Skara stift. Så det är ju knappast överraskande att det byggdes en såpass stor kyrka i Edsleskog. Lite mer förvånande att de som gjort den nya undersökningen verkar så överraskade.
Hur som helst, medan kyrkan bara består av fragment, så är källan fortfarande ett möjligt vattenhål för moderna pilgrimer. Min treåriga dotter får visserligen inte fylla på sin nappflaska i källan, men jag frågar henne hur hon tror vattnet smakar.
– Kanske som blåbärsvatten? För det var lila.
Sedan sätter vi oss i bilen och åker hemåt igen.