Ödet gjorde att Gunnar Walldén klev in på Nerikes Allehanda våren 1969, fick en kamera i näven och en order om att skriva ett par rader om en skidtävling. Där och då inleddes vad som kom att bli en både lång och händelserik journalistisk karriär. Nu fyller han 70 år.
Gunnar, som är född och uppvuxen i Degerfors, har alltid gillat att skriva och berätta. Men att han skulle bli just journalist var inget självskrivet.
– Det var något av en slump faktiskt, jag läste på universitetet i Örebro och var påskledig. Det här var i mars 1969. Egentligen skulle jag och en kompis ha kört ner kanoter till Italien åt kanotlandslaget i Degerfors, som skulle på träningsläger där, men av någon anledning blev det uppskjutet och jag blev gåendes hemma utan något att göra.
Så en dag när Gunnar strosade längs med Medborgargatan i Degerfors fick han ett infall och gick in på Karlskoga-Kurirens lokalredaktion. Han frågade om de behövde någon hjälp, men fick nobben. 50 meter längre ner på gatan låg Nerikes Allehandas lokalredaktion. Han kom med samma erbjudande där och redaktören, en man vid namn Gerhard Breitner, satte en kamera i handen på Gunnar och gav honom genast ett uppdrag:
– Han sa åt mig att det var en skidtävling vid Parkskolan och att jag skulle åka upp och ta en bild. Så jag åkte dit med en sån där gammal Rolleiflex-kamera, tog en bild på vinnaren och skrev ett par rader, berättar Gunnar.
Med det blev han radskrivare åt Nerikes Allehanda.
– Jag fick 20 öre raden och 5 kronor bilden, så det blev att jag gjorde en hel del enkäter – det tjänade jag bättre på, säger Gunnar och skrattar.
Fast tjänst
1973 hade han tagit examen, gjort lumpen, muckat och börjat arbeta som traversförare på järnverket. Då ringde en kompis från Karlskoga Tidning och berättade att det fanns en ledig tjänst där. Gunnar hörde av sig till tidningen, fick komma på intervju och blev erbjuden tjänsten. Det blev den första fasta anställningen.
– Så kunde det gå till på den tiden, säger han.
Från Karlskoga Tidning tog han sig till Mariestads Tidning, "jag tyckte det skulle vara kul att röra på mig". Efter att ha jobbat där ett tag blev han frilans och i samma veva drog lokalradion, Radio Skaraborg, i gång. Gunnar kom in och gjorde en del jobb för dem, innan han fick fast jobb där 1979.
Det var också på Radio Skaraborg han träffade sin fru Ulla, som även hon är journalist.
– Vi hade ett distansförhållande först, för hon flyttade upp till Karlstad ungefär samtidigt. Men när vi såg att relationen var på allvar sa jag upp mig från radion och flyttade efter henne och började frilansa både för radio och för tidningar, säger han.
Ulla och Gunnar gifte sig 1983, året därpå kom dottern Sofia och sedan 1986 sonen Joel.
Bytte positioner
Mellan 1988 och 1994 jobbade Gunnar för radions Dagens Eko. Först som reporter i Örebro och sedan som arbetsledare på riksdesken i Stockholm. Han veckopendlade då från Degerfors dit familjen flyttat. Men pendlandet funkade inte i längden. Så han började kolla efter andra arbeten. 1994 dök jobbet som redaktionschef för Nya Kristinehamns-Posten upp, vilket han sökte – och fick. Där blev han i fyra år.
– Sedan blev jag redaktionschef på Karlskoga Kuriren. Då fick jag lite närmare hem.
Efter, som han själv uttrycker det, "ett antal år" på posten som redaktionschef på Karlskoga Kuriren ville han testa något annat. Han hade alltid varit intresserad av sport, spelat fotboll på lägre nivå både i Degerfors IF och andra klubbar – och bytte helt sonika tjänst från chef till sportreporter. Fyra år senare blev det ännu ett byte:
– Då hade jag tröttnat på att jobba kvällar och helger, vilket man gör som sportreporter, så då blev jag kommunreporter istället. Det fortsatte jag med även efter sammanslagningen med Karlskoga Tidning och tills jag gick i pension, säger han.
Prisad
Som kommunreporter gjorde Gunnar tillsammans med kollegan Marie Stenquist sitt mest uppmärksammade reportage 2007, om nedgrävda miljögifter i mitt i Karlskoga.
– Det höll vi på med i totalt sex månader, under tiden som vi gjorde de vanliga jobben. Men det växte undan för undan och i slutet jobbade vi enbart med det, säger han.
Artikelserien väckte stor uppståndelse när den publicerades och även om förundersökningen inte ledde någon vart fick kommunen lägga ner miljoner på att iordningställa tomten.
– Numera är det parkeringsplats där. Det gick inte att bygga något annat, de var ju tvungna att stänga in miljögifterna, berättar han.
Avslöjandet gjorde att Gunnar och Marie dels blev nominerade till journalisternas finaste pris: Guldspaden, dels tilldelades Årets journalistpris av Värmlands journalistförening. Fast att tala berömmande om sig själv gör Gunnar märkbart besvärad.
– Det är klart att när en gjort något som blivit uppskattat att man blir stolt, för det betyder ju att man gjort ett grundligt jobb, ett bra jobb, klämmer han till sist fram.
Golfnörd
Men nu är Gunnar färdig med journalistiken. Eller nästan i alla fall. Som sekreterare i Sveriges Golfjournalister skriver han en del för den nyhetstidning föreningen ger ut några gånger om året. Golfen är nämligen en passion och han kallar sig för "hängiven golfare". Som tur är spelar hans fru UIla också.
– Det är jag glad över, för jag är nörd. Jag läser mycket om golf, jag tittar mycket på golf på tv och jag spelar mycket golf själv. Dessutom fungerar golf bra i coronatider!
På tal om coronan – hur ska du fira 70-årsdagen?
– Vi hade ju tänkt dra hit folk och ha kalas, men det blev inställt. Så det blir ett lugnt firande med närmaste familjen i stället.