Vad har jag missat?

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Foto: Kajsa Juslin
Just nu känner jag mig som att jag lever i dubbla världar. En där Coronaepidemin inte längre är en stor fara och en där smittspridningen ökar och det är dags att ta ett steg tillbaka igen för att undvika den andra vågen.

Varje dag plingar det till i min telefon någon minut efter två. Den dagliga uppdateringen på hur många som dött av covid-19 kommer. På sistone har de blivit allt fler. Efter att det varit relativt lugnt en längre tid börjar vi nu närma oss 6000 döda.

Region Örebro rapporterar om allt fler smittade och det ökar mest bland barn och unga vuxna.

I min värld innebär det att jag fortsätter att träna hemma och springa ute, bara går på kulturevenemang där allt är noga uppstyrt, och för övrigt minimerar kontakter med människor utanför min närmaste krets.

På jobbet fortsätter vi att jobba utspridda. Naturligtvis har vi fortsatt besöksförbud och alla möten och föreläsningar sköts digitalt. Självklart, tycker jag och alla andra på jobbet.

Svintråkigt, men självklart.

Men i affärer och på sociala medier möter jag en helt annan värld.

När jag ber någon hålla avstånd i kön eller inte klämma in sig i snurrdörren på lasarettet tittar de surt och frågande på mig. Som om det är jag som beter mig dumt.

På facebook ser jag hur det festas det allt mer, med allt fler deltagare och allt bredare leenden.

Hockeyklubbar tänjer på reglerna så mycket det bara går och klämmer in folk i restauranger och loger medan det fortfarande sitter 50 utspridda själar på läktarna.

Föreståndare på äldreboenden berättar att anhöriga kommer utan att ha bokat tid och med hostig hals.

Örebro Universitet fortsätter med salstentor.

På sociala medier ser jag allt fler politiker som träffas ”i verkliga livet” och absolut inte ser ut att hålla avstånd till varandra.

I ärlighetens namn lättar även Folkhälsomyndigheten på reglerna, nu senast för antal besökare på kultur- och idrottsevenemang och restriktionerna för de över 70.

Mitt problem är att jag ingenstans sett att faran är över.

Jag trodde att vi skulle håll ut för att undvika en andra våg. Jag trodde att vi skulle hålla ut för att minska antalet sjuka så att alla de som jobbat omänskligt hårt i vården skulle kunna andas, kanske börja ta hand om de som fått sina behandlingar uppskjutna på grund av pandemin.

I stället känns det som att allt fler tröttnat på att följa restriktioner och allt mer gör som de vill.

Jag kämpar med att hålla ut och hålla avstånd, men jag känner att det är dags för ett rejält omtag från oss alla innan vi har den andra vågen över oss på allvar.

Catarina Lindström