En läxa i ödmjukhet

Ledare
PUBLICERAD:
Foto: Kajsa Juslin
”2020 har varit ett kvalificerat pissår, det finns väl inte så mycket mer att säga”, konstaterade en vän när jag berättade att jag höll på med en text till nyårstidningen.

Och det är klart att hon har rätt. Människor har förlorat sina jobb, många äldre har suttit isolerade i månader, företag har gått i konkurs, våldet i hemmen ökar, folk blir sjuka och dör. Naturligtvis kommer 2020 att gå till historien som ett riktigt pissår.

Men för mig, som haft turen att inte bli sjuk, som inte blivit av med jobbet och inte heller har någon i min närhet som drabbats riktigt hårt av corona har det gångna året inte bara varit väldigt jobbigt utan också gett mig en hel del tankeställare.

Jag har överraskat mig själv med att faktiskt trivas i mitt eget sällskap. Jag har upptäckt att mina arbetskamrater är ännu bättre på att ta egna initiativ och eget ansvar än vad jag insett. Jag har förstått att det enda riktigt viktiga faktiskt är att nära och kära får ha hälsan och att jag får träffa dem. Treårige brorssonens leende och hans ögon som är fulla av bus är helt enkelt det vackraste som finns. Förutom mina två döttrar och min svärson, naturligtvis. Ni vet, det där som man säger så ofta, kanske utan att riktigt inse hur sant det är.

Jag har också tvingats inse hur bortskämd jag är, hur bra jag har det, och hur mycket jag tar för givet. När jag – förhoppningsvis – kommer ut på andra sidan helskinnad kommer det att vara som en delvis förändrad Catarina.

Det är en Catarina som kommer att njuta av varje sekund nästa gång hon får gå på en konsert eller teater. Inte bara för att det är en bra föreställning, utan för att jag insett hur priviligierad jag är som har så mycket bra kultur; både på hemmaplan och på bekvämt bilavstånd.

Det är en Catarina som aldrig mer kommer att säga ”det är ju bara en av 26 hemmamatcher” när BIK spelar. Känslan i kroppen när jag går upp för trappen i Nobelhallen, ställer mig i kaffekön, klämmer mig förbi folk för att ta min plats, nickar åt de andra stammisarna och får vråla målgörarens efternamn rakt ut är något jag lärt mig uppskatta efter alla kvällar framför tv:n.

Det är en Catarina som insett vilken lyx det är att få kliva av planet på flygplatsen i Lamezia. Känna värmen, se palmerna, släntra över vägen ner till biluthyrningsfirman, rulla söderut mot Guardavalle och gå i vindlande gränden ner till vårt hus, vrida om nyckeln som är lite trög och gå över tröskeln, sätter på el och vatten, och öppnar balkongdörren och tittar ut över mitt eget lilla paradis.

Jag tror att om jag ska sammanfatta 2020 så blir det nog som ”pissåret” som gav mig en rejäl läxa i tacksamhet och ödmjukhet.

Och jag hoppas att jag kommer ihåg den läxan så länge jag lever.

Catarina Lindström