Är kon en fisande miljöbov eller tvärtom en resurs för både mage och landskap?
Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen ger de förtalade djuren revansch. I boken Kornas planet ger de en mångfacetterad bild av korna och deras roll i samhälle, historia och miljö. De ställer också viktiga frågor om hur korna egentligen har det i dagens djurhållning.
Paret bor på en liten gård mellan Uppsala och Sala, men båda har klara Värmlandskopplingar. Gunnar drev Torfolks gård i Munkfors under drygt 30 år. Ann-Helen är uppvuxen i Säffle, där hon startade sin journalistkarriär som 15-åring på Säffle-Tidningen.
Korna kom in i deras liv först efter flytten till det lilla lantbruket på Sunnansjö gård. De köpte gården för sex år sedan och korna blev ett sätt att hålla landskapet runt gården öppet. Mellan åtta och tolv stycken brukar de ha.
– Vi hade inte tänkt skaffa kor först, men vi upptäckte att det är väldigt roligt med kor! säger Ann-Helen.
Kor som personligheter
På Sunnansjö gård får korna vara personligheter, de får inte bara nummer utan riktiga namn:
– Bossa, Villa, Borta, Spritta, Bruna, Bolivia... räknar hon upp.
Korna är i högsta grad individer, med egenheter och karaktärer, samtidigt som de är flockdjur.
– Det är roligt både med deras relation med varandra och att studera den, men också vår relation. Man kan ha minst lika mycket utbyte av en ko som av en hund eller katt. Det var vi faktiskt inte riktigt beredda på, säger Ann-Helen.
Ser konfliktlinjerna
Den familjära bilden av kon är dock inte den bild som oftast syns i debatten kring miljö och mat idag.
– Det är en sån blandad bild av korna. Dels lever det lite grann kvar någon nationalromantisk bild av kor och det finns gott om böcker som beskriver det gamla bondesamhället. Dels har du den moderna debatten om kon, där det mest handlar om klimatet. I lantbruks- och livsmedelsvärlden ser man också en annan sida, där debatten inte minst inom lantbruket hela tiden handlar om lönsamhet och effektiviseringar, säger Gunnar.
I sin bok vänder de och vrider på de olika infallsvinklarna och argumenten.
– Vi ville knyta ihop de här bilderna - visa hur de hänger ihop och hur de inte hänger ihop och de konfliktlinjer som finns, säger Gunnar.
Ut ur skamvrån
I klimatdebatten är kon allt annat än helig.
– Korna har hamnat väldigt mycket i skamvrån och anklagas för både växthuseffekten och andra miljöproblem. Vi tycker tvärtom: om kon får sin rätta plats i ekosystemet, är hon tvärtom en viktig förutsättning för ett mer hållbart jordbruk och matsystem, säger Ann-Helen.
Visst släpper korna ifrån sig en del oönskade biprodukter:
– Det är helt sant att kon släpper ut metan, men samtidigt är det en växthusgas som skiljer sig väldigt mycket från koldioxiden. Dels är kon en biologisk källa, medan koldioxiden är från fossila källor. Koldioxiden lever kvar i upp till tusen år, medan metangasen bryts ner i atmosfären på tio-tolv år. Om man inte ökar antalet kor, så ger faktiskt inte metanet någon uppvärmning, medan koldioxiden fortsätter att ge uppvärmning, säger Ann-Helen.
Färre kor idag
Korna i Sverige är färre idag än för hundra år sedan, påminner Gunnar.
– Det betyder att det är inget extra bidrag till växthuseffekten av korna över huvud taget längre. Globalt kan man diskutera, för där har antalet korna ökat, men i Sverige är det inte så.
Inte heller bidrar svenska kor till avskogning.
– Tvärtom är det stora problemet i vårt landskap snarare att marker växer igen med skog, säger Gunnar.
Djur som maskiner
Även djurhållningen debatteras och det gör även Gunnar och Ann-Helen i sin bok.
– Det finns en berättigad kritik mot viss typ av mjölkproduktion. Mjölkkossan har i högsta grad industrialiserats. Det gäller även viss typ av köttuppfödning, som när tjurar står inne i stall och aldrig får gå ut, för att de ska växa så fort som möjligt.
I förlaget Ordfronts presentation av boken beskrivs den som en "kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner."
– Vår hållning är att vi tycker att vi kan ha djur på ett ansvarsfullt sätt, men också att vi måste komma ifrån sättet att betrakta lantbrukets djur som rena produktionsmaskiner som ska spotta ur sig mjölk, kött, ägg eller vad vi nu har dem för. Vi måste ha en bredare bild av de här djuren, säger Gunnar.
Bönder slås ut
I boken gör de också internationella utblickar och ser dels hur djurhållningen skiljer sig, dels hur utvecklingen drivs mot allt större besättningar både i Sverige och internationellt. En effekt av det är att många svenska kobönder gett upp. Kunskap försvinner och avstånd till såväl veterinärer som slakterier och mejerier blir längre.
– Det finns bara 3000 mjölkgårdar i hela landet. Det är ju ingenting! Hela infrastrukturen håller på att kollapsa, säger Ann-Helen.
– Vi hoppas att man ska inse hur viktig kon är och att vi behöver fler gårdar i Sverige, fler kor. Vi behöver en blandning av djurhållning och växtodling, säger Gunnar.
Ingen handbok
Att korna försvinner ur landskapet påverkar inte bara själva landskapet och utkomstmöjligheterna för människorna som verkar på landsbygden. Det har skett en omvandling också i hur människor i allmänhet förhåller sig till djuren.
Gunnar berättar att för hundra år sedan hade vart fjärde svenskt hushåll en egen ko.
– Idag är det några promille som har ko medan vart tredje hushåll har ett tamt sällskapsdjur istället, en hund eller en katt eller en vandrande pinne eller något. Det förklarar lite varför vi måste skriva den här boken. De flesta människor har inget som helst begrepp om kor längre, säger Gunnar.
I boken bidrar de med sina egna erfarenheter om livet med korna, men det är ingen handbok i koskötsel.
– Vi hoppas att vi ger en ökad förståelse om hur det är att ha kor, säger Gunnar.
Vad vill ni uppnå med boken?
– Vi ser det som ett slags folkbildning, en ökad förståelse för kons betydelsefulla roll. Jag hoppas också att det blir en ökad förståelse för att kor är bra och det finns plats för dem, men det sätt som skötseln av korna går åt är inte positivt. Vi behöver tänka till om hur vi ska hålla kor i framtiden, säger Gunnar.