När Värmlandsbördiga Ylva Falkenhem bokdebuterar är det med poesi om sex, kropp och kvinnlig underkastelse.
– En och annan kommer nog att bli lite arg, säger hon.
Det hon strävar efter är dock vare sig skandal eller pornografi. Hon utforskar med ord, på samma sätt som en konstnär använder en pensel.
Ylva Falkenhem är född i Kristinehamn 1973. Hon bor i Stockholm numera och är efter många års skrivande redo för sin bokdebut. Tidigare har hon medverkat i en del antologier och liknande, men nu är det hon som har ordet - från pärm till pärm.
Att det då handlar om människokroppen och ett tabubelagt område är ingen slump.
– Jag vill alltid in i det som folk inte vill prata om. Det handlar om min egen fascination för det anatomiska uttrycket. Människokroppen är så spännande, säger hon.
Skriftlig kroki
Boken Lårskåra innehåller fyra diktsviter, där hon utforskar framför allt den kvinnliga kroppen. Det handlar om vilja, underkastelse, njutning och själva kroppens rörelser och linjer.
– Jag har en bakgrund inom bild egentligen, men jag är för dålig på bild för att kunna uttrycka det jag vill. Jag kan skriva bilden tydligare med text. Varje ord utgår från en visuell bild i min hjärna, av vad kroppen gör i den scenen. Hade jag varit en bättre konstnär hade jag gjort en bättre bild av det, men nu når jag fram med min text istället, säger hon.
Orden är få, men laddade:
– Jag vill ha så lite text som möjligt. Jag har hellre en text med tre ord, än att det blir pladdrigt. Jag vill hitta exaktheterna. Det är som skriftlig kroki.
“Släng boken i väggen”
Fröding blev en gång åtalad för en dikt om ett kärleksmöte ute i naturen. Han blev frikänd, men hade samma lagar gällt idag hade nog också Ylva Falkenhem varit i riskzonen för ett besök i rätten. Med sin poesi textar hon en bild som inte är rosenröd och romantisk - inget “vaniljsex“, här finns både smärta och stryptag.
– Det är viktigt att säga att det är inte självbiografiskt. De två första sviterna är skrivna i jag-form, men det är för att orden måste komma inifrån diktjaget själv. En kvinna måste äga sin egen lust. Det här är hennes ofrånkomliga vilja och hon tycker att hon blir fullgjord på det här sättet.
Hon är beredd på att folk kan reagera:
– Det triggar mig lite. Det här kanske väcker något hos folk. De får jättegärna bli arga och slänga boken i väggen.
Uppfinner egna ord
Inga “fula” ord kommer dock till användning. Hon har till och med hittat på helt egna ord, för att beskriva det som sker och kroppsdelarna som deltar.
– Det är ju det bästa! säger hon. En stor del av poesins roll är ju att bända upp ny mark inom språkets gränser.
Bokens titel Lårskåra är också ett egenuppfunnet ord.
– Jag ville hitta ett exakt ord för området på en kvinnas kropp mellan knä och skrev. Det är ett laddat område och ordet är en väldigt talande bild.
Postpornografiskt
Hon beskriver syftet med boken som “postpornografiskt”.
– Scenen är sexuell och erotisk, men syftet är att skildra det anatomiska och kroppens brytpunkter.
Den sexuella laddningen finns ändå där:
– Ja absolut, och alla läsare kan ju läsa på sitt sätt, säger hon.
Fortsatt laddat ämne
Att kroppar och sexualitet fortfarande har sådan laddning i samhällsdebatten kan förvåna, liksom att många av oss har svårt att finna de rätta orden i ett samtal på temat.
– Jag är jättebra på att prata om min bok i ämnet, men annars är det inte så lätt. Det är mycket tabu. Man förutsätts vara så frigjord och upplyst, fast man känner sig blyg och så har man ju sin integritet också. Och det är ju ändå ganska fint att man bevarar sin integritet, även om frigjordhet är bra.
Vad hoppas du att boken ska ge?
– Att man kan våga närmar sig ämnen som är lite obekväma från lite olika perspektiv och att man kan se det på ett mer konstnärligt sätt.