Riksrätt, hälsa och klavertramp

Krönikor
PUBLICERAD:
Björn Reimers
Foto: Roger Gleisner

Det som skett i samband med riksrätten i USA mot Donald Trump bekräftar en sak jag i och för sig varit klar över länge. Nämligen att jag aldrig skulle kunna jobba partipolitiskt. Politiken i USA består ju av två läger, Demokraterna och Republikanerna. Idag visar vågskålen ett litet övertag för Demokraterna, men inget som direkt avgör, åtminstone inte när det gäller riksrättsprocessen då det krävdes 2/3 majoritet för att fälla Trump. Jag är ändå ganska övertygad om att det finns tillräckligt många republikaner för att kunna ha fällt honom om de röstade med egen övertygelse i stället för med partiets i rädslan att möjligen tappa väljare. Nu var det ändå sju stycken som vågade, vilket måste ses som ett visst kurage, men under de fyra år som Trump härjat har få bland Republikanerna varit rakryggade nog att visa vad de egentligen tycker. Partipiskans vinande har varit alltför skrämmande, trots alla lögner och galna beslut.

Det händer lite då och då att politiker vågar stå upp för en egen övertygelse och därmed gå emot sitt parti, men det är alltför sällan. Det handlar givetvis om makt. Exempelvis så tycker jag personligen att Miljöpartiet sålt ut sin själ bara för att få behålla viss makt, den de har som regeringsparti. Man försvarar sig med att man i regeringen fått igenom en hel del grön politik, vilket möjligen är sant, men hur långt från sin inre övertygelse kan man gå utan att tappa respekten? Jag förstår att man måste kompromissa, men hos mig finns det gränser jag aldrig skulle överstiga. Därför enklast att hålla sig utanför och behålla sitt samvete rent.

På hemmaplan har vi de senaste dagarna följt en debatt kring friskvårdssatsningen med en ”hälsotrappa” uppför Ramshöjdbacken. Dessa trappor dyker upp lite här och var i landet för att främja medborgarnas möjlighet till friskvård. En fråga har varit vem som gynnas. Svaret på detta är, de redan frälsta. Ingen i Degerfors kommer att börja motionera bara för att denna trappa byggs. Samma sak gäller när arbetsgivare ställer upp med betald motion i form av gymkort eller liknande. Det gynnar de som redan är aktiva, men det blir sällan några bestående nytillskott. Jag har dock inget som helst emot att vi får denna trappa i Degerfors, men jag hade mycket hellre sett att man skapat den belysta centrala motionsslinga i området Kanadaskogen/Stora Valla-området som Degerforsvänstern hade i sina vallöften vid det senaste valet. Den hade gynnat och säkert lockat väldigt många fler att röra på sig lite extra. Dessutom till en lägre kostnad.

Veckans snackis måste väl ändå vara Edvardsenaffären. Kanske blev den lite större än nödvändigt när den hamnade i media. Det är ju inte helt ovanligt att liknande ”affärer” uppstår, men det brukar kunna stanna internt. Att Edvardsen uppträdde naivt är väl ingen överdrift. Det faller dock mest tillbaka på honom själv. Det vi kan hoppas på är att övriga i spelartruppen samt tränarkåren omedelbart kan lägga detta åt sidan och enbart fokusera framåt. Jag tror dock inte att man tål något mer klavertramp från nr 16, då riskerar han att hamna i frysboxen. Victor Edvardsen är en spelare som behövs under en lång allsvensk säsong. Med bara två månader kvar behöver laget lugn och ro. Vad jag förstår så går det också bra med Andreas Holmbergs cancerbehandling vilket är oerhört glädjande att höra. Vi vill och behöver givetvis ha Sveriges bästa tränarduo i full vigör till seriestart.

Krya på dig ”Adde”, vi är många som håller tummarna att allt går bra.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.