Det kanske ordnar sig

Insändare
PUBLICERAD:
Insändarskribenten är orolig för hur besparingar kommer att drabba både vårdtagare och personal.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Igår jobbade jag med det jag gjort sedan många år tillbaka, hemvård. Där möter man människor på en plats i livet där de fortfarande bor hemma men av olika anledningar, tillfälliga eller varaktiga, behöver stöd och hjälp i vardagen.

Detta ger stor omväxling i arbetsuppgifter men också i miljön,både ute och inne. En ny brukare kanske först känner motstånd och olust inför att släppa in för den helt okända människor, men ofta utvecklas detta och man öppnar både sitt hem och sitt hjärta. Att utgöra stommen för personens fortsatta liv, kanske ända till det sista andetaget gör mitt jobb viktigt och meningsfullt. Ibland är det också en utmaning, då krävs tid och lyhördhet, inte minst då fler dementa bor kvar längre i hemmiljön.

Tillsammans med övriga yrkeskategorier behövs ett välfungerande team där idéer och förslag bollas, för att hjälpen sedan ska kunna utföras på ett bra sätt. Under min utbildning talades det om vikten av att koppla bort arbetet när man är ledig , för återhämtning är viktigt då det också innehåller stress och motgångar, men nu är det omöjligt.

Vi är i ett läge där kommunen i sin iver att spara inför drastiska förändringar. Jag tänker förstås på mig själv , men även mina medarbetare som blivit uppsagda och våra vårdtagare med anhöriga som också kommer drabbas av de nedskärningar som våra folkvalda politiker och andra styrande i Degerfors kommun nu beslutar om. Man rycker undan mattan för de som står därpå. 10 tjänster sägs upp, övergång till fast schema och minutstyrning genom intraphone, förändrar personalgrupper och områden. Därmed präglas arbets- och fritid av frågor, oro och irritation, som måste undantryckas då vi vistas bland våra äldre och sjuka för att inte överföra det till dom. Till detta kommer också pandemin.

Kommunen kan inte längre ses som en attraktiv arbetsgivare som tidigare, då personalen fick utbildning och fortbildning, och scheman med egen delaktighet. Man hade en mer inkännande syn,och införde begreppet guldkant, och lönen låg högt i riksgenomsnittet.

Nu ser man allt i sparåtgärder och höjer avgifterna för mat, sjukvård och boende , samtidigt som kvalitén försämras då kunnig och erfaren personal sägs upp eller hoppar av.

Så jag håller inte med DIF:s kanslichef Susanne Hällström; jag är INTE bara arg, jag är trött och ledsen också. Trött efter många långa dagar där tiden inte räckte till allt jag behövde göra; ledsen för att Din mor fick kissa i blöjan och inte på toaletten; arg över att de bestämmande inte lyssnar och förstår.

Tisdagens tidning som innehöll en artikel där våra styrande uppger att kostnaden 50 miljoner för ett upprustat Stora Valla blir 26 kr per skattebetalare och resten täcks av gratis lån via kommuninvest väcker tankar- tänk om en bråkdel kunnat styras om till vården. . Jag och kanske fler av mina arbetskamrater kan tänka mig en lönesänkning om personaltätheten ökas, och därmed förbättra arbetsmiljön och livskvalitén för medmänniskorna i vårt samhälle. Du politiker som röstats fram av medborgarna i HELA kommunen, inklusive ytterområdena,; jag förstår att du inte kan göra detsamma för din lön ligger ju UNDER riksgenomsnittet. Men be oss inte välja mellan unga och gamla, vård eller skola. Låt oss tänka kort- eller långsiktigt. Om kommunens invånare väljer, eller tvingas att flytta har vi till slut varken spelare eller publik på Stora Valla. Och vad händer om laget- bevare oss- åker ur allsvenskan? Behovet av en stor, nyrustad arena kanske inte finns.

Ensam är jag inte stark, men tillsammans kanske det ordnar sig.

TRO på det

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.