Både stolt och sorgsen

Ledare
PUBLICERAD:

Foto: Kajsa Juslin
Idag är det Internationella Kvinnodagen. Och när jag läser tidningen så blir jag både otroligt stolt och väldigt sorgsen.

Stolt över att det finns så många starka kvinnor som orkar fortsätta att slåss för jämlikhet – och sorgsen över att vi har så otroligt långt kvar innan vi kommer dit. Så många saker som borde vara självklara som vi ännu inte har uppnått.

Men det verkar inte som att det stoppar dessa kvinnor, snarare verkar det sporra dem till ytterligare ansträngningar.

För i dag möter vi Evelina som inte bara fann styrkan att lämna ett destruktivt förhållande, hon orkade dessutom ta den juridiska striden och har fått den man som utsatt henne för övergrepp fälld i två instanser. Hon tackar personalen på Kvinnohuset – men hon ska framför allt vara stolt över sig själv. Jag hoppas att hennes styrka kan inspirera andra kvinnor att våga lämna dåliga förhållanden.

För ett år sedan funderade jag på ”om vi skulle skapa en kvinnlig paraplyorganisation som samordnade allt som behöver rättas till. Under ett gemensamt slagord samlar vi alla kvinnoorganisationer som arbetar för jämlikhet. I stället för att diskutera vilket av jämlikhetsprojekten som är viktigast delar vi upp dem emellan oss.”

När jag arbetat med opinionsmaterialet för Kvinnodagen har jag insett att så är det nog redan. Det är snarare jag som haft fel fokus och sett motsättningarna.

Dagens opinionsmaterial är också fullt av starka kvinnor.

Kvinnor som uppmärksammar omotiverade löneskillnader, ojämlika försäkringssystem, hoten mot den fria aborträtten, att medicinsk forskning bedrivs på män, att pandemin ökat kvinnors och flickors utsatthet både för våld i hemmet och för att bli könsstympad och bortgift.

Det är orättvisor som ligger både nära och långt bort, fysisk och psykisk utsatthet och rent strukturella problem.

Men i grund och botten handlar allt om samma sak: kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter som män. Kvinnor ska mätas och bedömas efter samma måttstock som män. Vi är alla människor och det borde inte vara ett problem.

Men det är det uppenbarligen. Och egentligen är det ju inte så svårt att förstå varför det tar sådan tid för oss kvinnor att bli jämställda; för att uppnå jämlikhet måste män avstå från tolkningsföreträde och makt, och vem ger frivilligt upp något man har?

Så därför kommer vi kvinnor att få fortsätta kampen ett bra tag till.

Catarina Lindström