Ibland krävs det en höfttackling...

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Haha, kommer ni ihåg den där lördagsmorgonen när ni som förälder höfttacklade ert barn ner för trappan, naken?

Visst? Den där lördagen ni vet då ni haft skönhetssömn och kommer på i samma veva du hör dottern hoppa ner från hennes våningssäng, att hon tappade en tand på skolan igår som hon stolt kom hem och visade och berättade glatt att tandfen skulle komma under natten och lämna en peng i ett glaset som hon lämnat i fönstret bredvid fiolfikusen. Ni kommer ihåg den lördagen va?

Vet inte riktigt hur det var för er men för mig går det ju lite av en kall kår genom mig som förälder och tänker att det är ju tråkigt att som sexåring redan tappa tron på den där tandfen och då jag kämpar med att behålla en skaplig nivå på mother of the year skalan så flög jag upp ur sängen, ja naken och mötte en väldigt förväntansfull dotter som med bestämda steg vände åt trappan för att gå ner och se guldet i glaset.

Då i samma veva när jag står där på övervåningen i hallen ser jag motiveringen ”med stor entusiasm, finess och helhjärtat föräldraskap så levererar Gabriella alltid 110 procent som mamma och har procentuellt de minst ledsna och besvikna barnen i regionen, av denna anledning så tilldelas Gabriella titeln Mother of the year 2021” framför mig och med den motiveringen så tog jag sats, naken och tog de två första trapporna i ett steg ner till första avsatsen där dottern stod.

Där så kände jag att jag var tvungen att ge allt och det kan vara så att jag gick in lite för hårt i trappan för att hinna före dottern ner till köket där den förbannade tanden låg i vattenglaset.

Så jag säger inte att det var hennes fel att hon stod där hon stod men om hon inte varit så otroligt envis och bara väntat på övervåningen som jag bad henne om så hade jag inte behövt dämpat mig mot väggen där hon råkade stå och trycka på första trappavsatsen.

Men jag vann iallafall ner för trappan för dottern låg kvar och jämrade sig lite över tacklingen.

Vi lever ju också i ett kontantlöst samhälle numera (vad är det för påhitt?!) vilket innebär att jag iallafall inte hade en enda krona på mig. Men döm av min förvåning när jag springer runt på nedervåningen med vattenglaset med tanden i allra högsta hugg när jag hittar en hundralapp i min plånbok! Det är helt fantastiskt. Mest fantastiskt att det faktiskt visar att jag kan ha pengar i plånboken utan att bränna dem anser jag.

Nu hör jag min mans röst i huvudet ”en hundralapp, EN HUNDRALAPP för en ynka liten tand?! DRIVER du med mig?!”

Jag hade fan kastat i en femhundralapp om det så var det enda jag hade,tänkte jag när jag väldigt nöjt tryckte ner hundralappen i glaset och sträckte fram det till dottern när hon efter många om och men kommit upp på benen från höfttacklingen.

Visst var det något liknande för er den där lördagen när ni som förälder höfttacklade ert barn ner för trappan, naken?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.