Jag känner bottenlös sorg

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jag skriver och jag suddar ut flera gånger om.

Min krönika vill jag alltid fylla med en god känsla. Jag vill fylla människors liv med glädje på fredagar. Men jag har ingen god känsla i kroppen. Jag förmår mig inte att fylla min spalt med komik och självironi just denna vecka.

Jag har läst nattsvarta artiklar om alla kvinnor som mördats utav män senaste veckan och kan inte känna något annat än bottenlös sorg.

Helst vill jag bara skrika rakt ut. Jag vill fråga varenda man jag stöter på vad han gör för att se till så vi kvinnor är trygga här i livet?

För det är inte tillräckligt att vi kvinnor slåss för varandra. Det räcker inte.

Ni män måste agera. Ni läser ju också artiklarna, inte sant? Vad känner ni när ni läser det? Är ni avtrubbade? Är det bara en notis som ni ögnar igenom och bläddrar vidare till sportsidorna?

Drar jag er alla över en och samma kant nu? Må så vara. Ni hörs inte. Vi hör er inte.

Kvinnor som blir misshandlade i nära relationer och väljer att anmäla får fly till skyddade boenden och lever sitt liv i en kappsäck tillsammans med barnen för rädsla att bli ihjälslagna. Hör ni hur det låter? HÖR NI HUR DET LÅTER?!

Kvinnor som lämnar sina män efter år av misshandel lever under hot, de mördas på öppen gata.

Varför? Jo för att de lämnade männen som misshandlade och gjorde deras liv till ett helvete.

Det börjar med er män, rannsaka er själva, hur pratar ni inför era söner?

Hur pratar ni i omklädningsrummet med handduken på höften?

Hur pratar ni om oss kvinnor? Är hon vass så hon borde sättas på plats? Tar hon för mycket plats?

Är det kärringen där hemma som borde fixa maten?

Det börjar med er. Vi är ingen ägodel, ingen trofé. Vi är inget streck i bältet. Vi blir mördade på öppen gata av er.

Barn är i samma rum där deras mamma blir ihjälslagen utav mannen som är pappa till dem.

Pappa mördar mamma. Förlåt, satt ni kaffet i halsen?

Må så vara. Ni hörs inte. Vi hör er inte.

Tänk om det diskuterades mäns våld mot kvinnor på fikarasterna och middagsbjudningar lika frekvent som det diskuteras sport, bilar och byggprojekt hemma. Tänk om man pratade om att två kvinnor anmäler misshandel av en partner varje timma i Sverige. En våldtäkt anmäls varje timma. Men det görs inte. Det är ett obehagligt, jobbigt, olustig ämne att diskutera.

Man tror att man inte kan göra skillnad. Men det börjar hos er män. Så ni kan göra skillnad.

Så jag ber om ursäkt att min spalt den här fredagen inte fylls utav glädje och självironi.

Utan istället av sorg och en enorm frustration.

Må så vara. Ni män, ni hörs inte. Vi hör er inte.

Så här jobbar KT-Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.