Sjutti plus – nu och då

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Dä här ska tas mä e nype salt å läses mä glimten i öga.

Alltså, ibland blir man minst sagt trött på alla oss sjuttiplussare som bara gnäller och klagar.

Eller kanske man ska säga att man blir trött på dom sjuttiplussare som gnäller och klagar.

Sjuttiplussare som tar det mesta för givet och som anser sig ha rätt – ålderns rätt - till allsköns materia och hundra procent uppmärksamhet. Som tränger sig i köer, förfasar sig över dagens ungdom, senaste musiken och som med en förvånad uppsyn undrar vart han Elvis Presley tog vägen.

I stället borde väl vi sjuttiplussare vara hundra procent förnöjsamma.

Jag menar, kollar man litet i backspegeln så var det inte alls längesedan det var självklart att passera sjuttistrecket. Fast å andra sidan så är det ju vi sjuttiplussare som har byggt välfärdslandet Sverige. Jobbat och slitit ett helt liv så visst har väl vi om några rätt till en timrad stuga i fjällen, senaste husbilsmodellen och ett väl tilltaget antal veckor om året i ett varmare klimat. Så är det bara!

Men om det hampade sig så att man faktiskt blev sjutti plus förr i världen, hur kunde livet te sig då?

Jo, förr i väla, när bönnera ble te åra komne å inte ville sträve länger mä sin gål så jorde di unnatag. Å då avyttra di gålen te en sôn, måg äller nôn aen. Ve så gôtt som varävelig gål så fanns dä e unnatagsstôge där di gamle kunne flytte in. Ett unnatag bestog inte bare av e stôge utta också uttå rôg, potäter, mjölk, hö, ellningsve’ å skjusser som di gamle skulle ha te dödager å allt dä här dä variera ju ätter gårn’s storlek å rikedom.

Det kunde till och med hända att ett undantag blev så stort att den som tillträtt gården höll på att bli utfattig på kuppen.

Men undantagsfolk hade också skyldighet att hjälpa till med vad de kunde. Om det var ett bra förhållande mellan bonden och undantagsfolket så kunde bonden ha mycket hjälp och nytta av sin undantagstagare. Men det fanns också bönder med minst sagt besvärliga undantag och det var heller inte ovanligt att bönder önskade livet ur de gamle.

Å iblann önska di inte bare.

Det hette att man ’’födde ihjäl’’ di gamle.

– Man ga dôm mat mä gift i, ha Karl Ersson i Fôggelåsen i Nysunn berätta. Dä förekom i min fars ungdom, fortsätter Karl, så dä ä längesenna. Man tog te markulja, äller arsenik som dä hetter i da å blanna i maten för di gamle. Unnatagspulver kalla di arseniken på den tia.

Äller också fick gamlingera mjölk som va kokt nie gånger å den ble så gifti då att den hade samme verkan som markulja. Dä finns att litte nerskreve ätter Erik Nyberg i Sirbo ôg.

Minne föräldrer di talte ôm ett gammelt par i Sinnerud som hade en bra gård men va barnlöse. De ville sälje gårn å ta ett unnatag som bestog uttå foder te två kor å en gris ôm åre, säd å potater å ved å ett visst antal kanner mä brännvin å så kyrkskjuss varannen sönda. Penninger skulle de däremot inga ha.

Det kom många spekulanter men efter att ha läst de gamlas krav så tordes ingen ta på sig gården.

Men så kom det till sist en karl som var en duktig brännvinsbrännare och han skrev på kontraktet.

Å han brände å brände å ga di gamle så mycke brännvin di ville ha å de söp ihjäl sej på ett år.

Se’n va gårn hans utta besvärlige unnatag. Å nôt fel hade han ju inte gjort för dä va inte olaglit å fägne fôlk mä så mycke brännvin di ville ha.

Så med facit i hand, visst har vi sjuttiplussare fått det bra mycket bättre på relativt kort tid.

Så vi borde vara tack/förnöjsamma för varje dag vi får slå upp våra koksgluggar och möta den dag som kan komma att bli den sista i livet. Som sjuttiplussare.

Så här jobbar KT-Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.