Smärtan hugger tag

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
På bara ett ögonblick kan så mycket förändras.

Och efter det ögonblicket kommer det aldrig bli riktigt samma sak igen att vakna upp på morgonen, äta sin frukost, gå till skolan. Något, eller någon, kommer alltid att fattas.

Vi var många som förra helgen vaknade upp till den oerhört tragiska nyheten om en dödsolycka mellan Degerfors och Karlskoga. Vägen där vi alla har åkt så många gånger. Smärtan som hugger tag i bröstet. Tanken på mammor, pappor och syskon som har förlorat det käraste de hade, eller som just då genomlevde sin värsta skräck i väntan på fler besked från läkarna.

Också tankar om vilka de drabbade är. Så litet är det ju här, att vi vet att sorgen kommer att drabba många, även skolkamrater, lärare, arbetskamrater, barndomsvänner, och oss runt omkring. Om inte i den närmaste kretsen så nära ändå, för att vi också bor här, också känner smärtan. Inte lika totalgenomsyrande som de allra närmast förstås, men en annan slags smärta. För att vi ändå kan ana, om inte förstå, så i alla fall tänka oss tanken att det varit vi eller någon som stod oss allra närmast som satt i bilarna på vägen mellan Degerfors och Karlskoga.

Vi vet ju exakt hur det ser ut där, där Möckeln glittrar sådär väldigt vackert en bit från vägbanan under soliga dagar. Vi vet allting, hur lång tid det tar att åka emellan orterna och vad det står på vägskyltarna som pekar in på grusvägarna som tar vid från huvudleden.

Vi vet hur skolan ser ut som nu kommer ha en tom plats resten av terminen. Vi stannar till en extra stund med blicken när vi passerar vår vita kyrka, och kanske går vi också in och tänder ett ljus för de som inte längre finns kvar.

Sen vet vi att saker ändå fortsätter, och hur konstigt det än kan vara när ens egen värld har stannat så tänker jag ofta att det ändå finns något trösterikt i det. Att livet ändå är där, parallellt med sorgen.

Det senaste året har varit alldeles för tufft mot många. Pandemin, sjukdom, isolering, den hemska olyckan förra helgen.

Men det fortsätter ändå att finnas en tillvaro, en vardag där kaffebryggare slås på, barn kläs på för förskola och skola, havregrynsgröt och vidare till jobbet. Handla på Kronhallen, förbereda middagen.

Man kan tycka att saker och ting känns obetydliga i sammanhanget, men förmodligen behöver vi också få hitta kraft i det där som ändå är. Få glädjas åt ett fotbollslags första seger i allsvenskan, att en älskad närstående har fått sina vaccinsprutor, att det kommer en ny säsong av tv-serien vi gillar. Det betyder ju inte att vi inte tycker det andra är mindre hemskt, eller att vi bryr oss mindre om det mer allvarliga.

Det betyder bara att vi är människor, och kvar i det där som är livet, oavsett allt annat.

Solen som går upp och solen som går ner. Våren som kommer tillslut. Det är så det är, och så det måste få vara.

Så här jobbar KT-Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.