Robert Eriksson har lett en storartad utveckling under 18 år som förbundskapten. Nu hoppas Karlskogasonen få avsluta med en historisk svensk medalj i sitt tredje och sista OS.
– Det går knappt att beskriva. Det vore sagoslutet, säger han.
Eriksson var en vunnen match på VM 1999 från att kvala in till OS 2000, men skulle i stället komma att nå OS som förbundskapten.
Vägen dit var dock lång när han tillträdde som förbundskapten runt årsskiftet 2003–2004.
Sverige vann inte en enda match på sju deltagare på Erikssons första EM som förbundskapten 2005.
– Rotterdam, 2005... Jag brukar påminna mig själv om det. Man får fan inte slappna av, det är något jag även brukar prata med de aktiva om. Det går aldrig att ta framgång för givet.
Sveriges bästa VM
16 år senare, förra månaden närmare bestämt, tog Sverige sina två första VM-medaljer sedan Elisabeth Karlssons silver 1986. Den första togs av Tommy Macias och den andra av Marcus Nyman – Elisabeth Karlssons son.
– Det var ju fantastiskt skönt, att vi äntligen fick medaljer. Truppen hade presterat många bra resultat, men aldrig tagit medalj på VM. Det hade varit stolpe ut varenda gång, säger Eriksson.
– Äntligen fick de utdelningen de förtjänade. Medaljen hjälper mycket, jag har märkt stor skillnad även hos ledarna i världstoppen. Man har fått ett annat bemötande som tränare.
Väl framme i Japan kände Eriksson, på tal om bemötanden, snabbt att det var judolandslaget som lokalbefolkningen var mest nyfiket på av de svenska idrottarna.
– Judon kommer från Japan och första gången judo var med på OS var också i Tokyo, 1964. Tävlingen kommer gå i samma arena som 1964 så det är verkligen så att judon kommer tillbaka till sina rötter. Det är en av deras största sporter och bevakningen har varit väldigt, väldigt stor i många år. Det har kommit andra idrottare, men just när judolaget har kommit... Då har det lyst mer i ögonen hos folket, säger Eriksson med ett skratt.
Är det du som är den stora stjärnan där på förlägret?
– Inte jag kanske, men de aktiva, säger Eriksson med ett skratt.
– Vi slog deras bästa nu på VM också, det gör det hela ännu större.
Eriksson fick en ny titel efter Rio-OS 2016, landslagschef, vilket gav honom övergripande ansvar för samtliga svenska landslag.
Karlskogingen tackade på så sätt ja till en satsning mot ett tredje OS, men var samtidigt redan då inställd på att Tokyo skulle bli hans sista.
– Jag kommer eventuellt fortsätta i någon annan roll inom förbundet, eventuellt försöka fortsätta bidra med min kunskap och erfarenhet på ett annat sätt, men jag kommer inte fortsätta som coach.
– Man måste ha större glöd och motivation än de aktiva som coach och efter OS börjar en ny satsning med många nya aktiva. Det känns lite grann som att börja om på nytt och att det då är ett bra läge för mig att kliva åt sidan och låta någon annan kliva fram.
Trodde du själv att OS skulle bli av?
– Inte till en början, men nu på slutet har jag inte vågat tro något annat än att det ska bli av. OS-ledningen har ju varit fast övertygad hela tiden och vi har utgått från det. Men det är klart man har tänkt tanken – "vad händer om det inte blir av?". Jag har alltid haft den tanken någonstans i bakhuvudet, säger Eriksson när vi når honom på det svenska förlägret i Fukuoka.
Hur är stämningen och situationen?
– Den är väldigt speciell. Vi har rest mycket runt om i världen senaste halvåret, men det här är ett snäpp till säkerhetsmässigt. De är extremt noggranna med allt. Det är dagliga tester och vi sitter i vår "bubbla" på hotellet i Fukuoka. Vi har ganska gott om ytor, det går ingen nöd på oss, men det är väldigt avspärrat.
– Vi har upplevt väldigt lite av Fukuoka, men utifrån det lilla man har sett så är befolkningen glada att Sverige är här. Det där negativa, att japanarna inte vill att OS ska genomföras, har vi inte upplevt här i alla fall.
Invigning på fredag
Judolandslaget flyger till OS-byn i Tokyo på fredag, samma dag som invigningen och tre dagar innan Tommy Macias går upp på mattan som förste svensk.
Coronaviruset har, trots den rigorösa säkerheten, som bekant redan hittat in i OS-byn. Robert Eriksson kan inte mer än att fortsätta förbereda sina adepter på bästa sätt, inta "bubblan" och hoppas på det bästa.
Efter hundratals negativa coronatester under året är sista tävlingen som förbundskapten nu endast dagar bort och landslagstruppens mål är att skriva historia ännu en gång.
– Tittar vi på pappret har vi fyra deltagare varav tre är topp tio i världen och två har ganska färska medaljer från VM. Sett till truppens kapacitet och hur det har gått på större tävlingar tidigare år... Det är väldigt sällan vi lämnar en tävling utan medaljer.
Judolandslaget har som bäst slutat femma i OS-sammanhang sedan tidigare.
– Det är svårt att greppa. Vi har väntat och förberett oss i fem år, det är ganska lång tid. Vi har tävlat och kvalat och nu är det äntligen dags. Det ska bli väldigt spännande.