I dag är teatern en självklar del av hans liv, men så har det inte alltid varit. Skådespelaren och teatersjälen Simon Tarakkamäki är i dag en kille med många bollar i luften och har ett finger med i ett flertal spel.
Dörren in till Kungsteatern i Karlskoga står på glänt en tisdagseftermiddag i juli. Inne på Kungsteatern står Simon Tarakkamäki och byter några glödlampor.
– Det är som mitt hem, mitt eget som man vill vårda. Jag går och byter lite glödlampor, jag har full koll på den här teatern, säger Simon Tarakkamäki samtidigt som han blickar ut över scenen.
Just nu är han aktiv i Teaterföreningen Lysets uppsättning av Djungelboken som spelas på Björkborn i sommar. Där spelar Simon den ständigt hungriga och humoristiska hyenan Tabaqui, men det är långt ifrån den första rollen som han spelat.
I dag har den snart 20-åriga skådespelaren spelat teater i drygt 12 år, men trots att teatern i dag är en självklarhet har det inte alltid varit så.
– Jag ville inte alls det, säger Simon och skrattar.
– Jag kommer ihåg den dagen, jag kom hem från skolan och vi hade haft idrott, jag la ner gympapåsen och tänkte att åh nu ska jag få göra vad jag vill. Men då kom pappa och sa att vi skulle på teater, fortsätter han.
"Jag ville inte gå dit"
– Jag hade varit i kö länge till Kulturskolan. Jag ville inte gå dit, men när vi kom till teatern var det kul och jag fastnade för det. Det var inte frivilligt, det var mer tvång liksom men jag är glad för det nu, säger Simon och skrattar samtidigt som han gestikulerar en rubrik:
"Tvingad in i teatern"
– Men det var ett lyckat tvång, konstaterar han samtidigt.
Han berättar att teaterläraren Eva Dällerud är en stor orsak till att han fastnade och stannade i teaterns värld.
– Hon betyder väldigt mycket. Sen är det också Peter Krantz och alla andra som är här, berättar Simon.
Han berättar att han alltid varit en teaterapa och förstår varför hans pappa anmälde honom till Kulturskolan.
– Jag har alltid drivits av komik. Jag tycker att det är så jädra kul när folk skrattar, åt mig eller med mig, fortsätter han.
Har du någon förebild?
– Robert Gustavsson, humormässigt och det har jag haft sedan jag var liten, säger Simon och lyser upp.
Han berättar en kort anekdot om när han tog studenten för nått år sedan och blev utsedd till klassens Robert Gustavsson.
Andra välkända namn som inspirerar den unga teatersjälen är Ola Forssmed och Eva Rydberg.
I dag har Simon ett finger med i spelet på ett flertal ställen, förutom uppsättningen av Djungelboken, kommer han även vara med i Gôrskôjs jubileumsrevy. Det är en kille med många bollar i luften.
– Jag blev erbjudan en plats i Molkom, på skådespeleriutbildning. Men jag tackade nej till det, jag kände inte att det var rätt. Jag kände mig inte färdig här liksom, berättar han.
– Jag är så hemmakär, jag vet inte om jag någonsin kommer komma härifrån, säger han och skrattar.
I dag driver även Simon, tillsammans med några vänner, ett eget företag.
– Vi gör lite foto, film och hemsida, så det har lite med mitt filmintresse att göra, berättar han.
Han fortsätter:
– Sen hoppas jag att jag kommer fortsätta få jobb, jag gjorde den här Bauhaus reklamen. Jag hoppas att det blir lite mer sådana grejer, jag ska även spela in en kortfilm.
I dagsläget håller han även på att läsa in ljudböcker och hoppas på att få dubba filmer i framtiden.
Vad har du för mål och drömmar?
– Jag vill inte nödvändigtvis utomlands, utan jag vill vara i Sverige och jobba med teater och gärna revy. Jag har fastnat mycket för revy, det är en egen form med små sketcher. Det är en riktig show, jag gillar den showkänslan och publiken som startas i gång, säger Simon.
Utlopp för känslor
– En riktig engagerad teaterföreställning har också den fantastiska känslan men det är en annan grej. Jag känner att jag vill göra allt nästan, jag vill göra komedi, farser, men jag vill också göra djupare grejer. Dramaten vore häftigt om man ska drömma stort. Sen vill jag göra film också, men teater är min grund, fortsätter han.
– Jag gillar hela grejen med teater.
Det märks tydligt att teatern är något som han verkligen brinner för, han lyser upp och berättar om teatern och alla uppsättningar med stor inlevelse.
– Jag älskar sådana roller där man får gå crazy, jag gillar att få vara fysisk och använda hela kroppen. Roller som är mer verklighetstrogna har jag svårare med, det är svårare att skilja på mig själv och rollen. Tabuiqi är liksom jättelätt, säger Simon och förvandlas till den hungriga hyenan.
– Det är konstigt att man kan gå in i en roll så, man spelar inte en karaktär utan man går in i karaktären. Det är teaterns magi.
– I uppsättningen av Loranga, Masarin och Dartanjang var jag arga gubben. Jag röt, skrek och jag blev så otroligt arg på riktigt, det var jätteskönt, jag fick utlopp för det och var inte arg på säkert två år, berättar Simon.
– Jag vill alltid prestera på topp säger han och fortsätter:
– Jag gillar inte när man kommer in på scenen och kör per automatik, det blir inte samma sak, man ger inte det lilla extra. Jag vill alltid vara på tå och vara beredd på att det kan hända något nytt.
Vart är du om tio år?
– Jag hoppas att jag jobbar som skådespelare och är glad och trivs med det. Och att jag kommer tillbaka hit varje år och kollar på produktionen. Man vill ju hänga med och se vad som händer. Men jag har svårt redan nu att lämna, jag känner mig inte färdig än, säger Simon.