Lars Lerin om papparollen: ”Jag är mer som en mormor”

Lars Lerin har barnasinnet i behåll. Det märks när han nu släpper sin tredje barnbok, med en lekfull kråka i fokus – men också i hans roll som förälder.

– Jag tycker om att vara pappa, men jag är inte den där uppfostrande pappan. Jag är lite mer som en mormor kan man väl säga, som leker, säger han.

När NWT hälsar på i konsthallen på Sandgrund ligger boktravar med den purfärska barnboken Kråksommar redan på disken i museibutiken, men lite längre bort står Lars Lerins make Junior och några medarbetare och packar upp en ännu större hög med böcker av en annan sort.

Den folkkäre akvarellisten är dubbelt bokaktuell i höst. Förutom Kråksommar kommer också konstboken Vått och torrt.

– Det är grafik som jag gjort och som jag samlat i den här boken. Jag har återvänt lite grann till grafiken, koppargrafik, men jag tycker inte riktigt det duger i sig självt, så då målar jag på dem också, berättar han.

Idyllen i Sunnemo

Ser man böckerna samtidigt är skillnaden slående: barnboken är färggladare, och medan den korta texten i boken om grafiken handlar mycket om hans oroliga unga år, är det lekfullt och äventyrligt i barnboken.

– Det har varit väldigt kul att göra boken och återvända till idyllen i Sunnemo, säger den målande författaren.

Kråksommar handlar om en liten kråkunge som hittas nedramlad och övergiven efter ett oväder, och tas om hand av två äldre kvinnor. Snart blir kråkan en kär vän och följeslagare som hittar på mycket bus – den ger till och med en viss Lars lite hjälp med att måla akvarell!

”Två kråkor i en”

Visst är det fantasi med i bilden, men kråkan i boken har också verklig förlaga, dubbelt upp dessutom:

– Det är två kråkor i en kan man säga. Det handlar om en kråka de hade tam i Lillolastugan i Sunnemo för länge sen, och som de berättade för mig om allt vad den kråkan hittade på. Sen råkade det bli så att vi själva hade hand om en kråka en sommar här på Hammarö. Då fick jag lära känna hur en kråka fungerar och jag fick mer kött på benen till historien om kråkan i Lillolastugan, berättar Lars Lerin.

Och hur fungerar en kråka?

– De är otroligt personliga. Man förstår ju att varenda kråka man ser i en flock är en personlighet, och så har jag ju aldrig tänkt förut. Den här var så speciell och man kände att det var kontakt. Den kom och satte sig på axeln och satt ute och väntade när det skulle bli frukost. När jag var ute i ateljén och målade var hon utanför och jag hörde hur hon var i rabatten och hackade och pratade med sig själv och ställde med kottar och stenar. Samspelet med katterna var jätteroligt också. Hon retade katterna och visste var gränserna gick.

Sörjde henne länge

Som så ofta i Lerins värld finns ett stråk vemod även i barnboken. En dag är kråkan bortflugen och så var det med familjen Lerins kråka också.

– Jag var väldigt ledsen den hösten när hon aldrig mer kom och det var tomt på gaveln. Det var jättetråkigt. Jag sörjde henne länge. Jag tänker fortfarande när jag ser kråkor att kan det där vara hon eller en släkting. Man vet aldrig!

Ternström och Strömstedt

De två tidigare barnböckerna, Trollet är inte hemma och Elsa i Skräddartorp, läste han själv in som ljudböcker, men inte denna:

– Nej, den här gången tänkte jag att det vore roligt om någon annan kunde läsa, säger han.

Han hittade en bra ”vikarie”: Solveig Ternström.

– Hon har värmländsk bakgrund och är en härlig skådespelare.

Hennes gestaltning inramas av musik av Niklas Strömstedt.

”Jag är mer som en mormor”

Lars Lerin har haft en aktiv sommar. Nyss avslutades inspelningarna av hans nya tv-serie, verksamheten på Sandgrund har rullat på och så har han ju en familj att tänka på: en man och två barn och vardagsliv, med middagar och hämta barn, städning och lek.

Hur trivs du i papparollen?

– Jag tycker om att vara pappa faktiskt. Men jag är inte den där uppfostrande pappan som Junior är. Jag är lite mer som en mormor kan man väl säga, som leker litegrann. Eller över huvud taget är så där som man blir när man blir äldre: man tycker inte småsaker är så viktiga utan huvudsaken är att de känner att de kan ha roligt och trivs.

Bråkar i tv

Ibland kolliderar viljorna: i tidigare tv-program har tittarna fått se Lars och Junior gräla och så blir det i de kommande tv-avsnitten också:

– Varje morgon och avslutning ingår det att Junior och jag ska ha en dust. Vi sätter det lite på sin spets och det blir lite improvisation.

I verkliga livet försöker de undvika bråk.

– Jag tycker inte om det. Jag vill inte ha någon dramatik i mitt liv. Jag är väldigt noga med att inte nappa på någon irritation hos till exempel honom, utan då försöker jag hellre släta över, för jag vet ju att det går över. Det är snabba kast med känslor i Brasilien och jag är mer långsint! Man måste se till att vardagen flyter på så gnisselfritt som möjligt.

Farmor hittade på

Böckerna har sin plats också i familjelivet, men har hård konkurrens om barnens tid med fotboll, läsplattor och annat. När Lars Lerin själv var liten var böckerna viktiga.

– Jag är uppvuxen med det och jag tror att det har stor betydelse. Särskilt mamma läste mycket för mig, Mumintrollen och Bland tomtar och troll. Och så hade jag en farmor som hittade på berättelser. Hon hade en helt otroligt fantasi. När vi var ute och gick på promenad kunde hon hitta på hur mycket som helst och helst skulle det sluta inte allt för lyckligt, för jag ville att det skulle vara spännande och hemskt. Hon ville gärna berätta om söta prinsessor och sånt det ville jag inte ha! säger han och ler.

Tror på sju barnböcker

Nu har han själv tagit över rollen som berättare, i bild och i ord. Kråksommar är hans tredje barnbok, och fler kommer.

– Jag har ganska många barnböcker nu som ligger och ska göras färdigt, men jag känner att sen kommer jag nog inte kunna hitta på något mer. Jag har sju tror jag allt som allt, men sedan är jag tom för sånt! hävdar han.

Frågan är om hans inre barn håller med. För visst har han väl barnet kvar inom sig?

– Det tror jag att jag har. Det är väl därför det rimmar så illa hur man ser ut och hur man känner sig, när man märker hur man ser ut i spegeln, säger han och skrattar.

Är 14 – inuti

– Inuti är jag densamma tycker jag som när jag var 14. Jag tycker om samma konst och ofta samma böcker till och med. Sedan har det gått ett helt liv och så är man på gränsen till äldreboende.

Glappet mellan det yttre och det inre delar han nog med fler.

– Det tror man ju inte när man är ung och ser tanter, att de är små barn inuti också!

Fast en del kanske blir förhärdade – hur har du gjort för att behålla barnasinnet genom livets motgångar?

– Jag är bara sån, lite omogen och tycker om att leka och spela teater med barnen och hitta på, förställa rösten och så.

Tänk om Putin och Biden och såna också skulle bejaka barnen inom sig mer!

– Jag tror att många har förträngt barnet och bara är förståndiga – tror de. Om de kunde leka lite mer kunde de få ett annat liv och vara lite mer försiktiga med världen.