Sanna Seppänen:

Familj
PUBLICERAD:
Nu undrar ni kanske varför?

Jag var väldigt nyfiken som barn, mina små händer var precis överallt, ville känna på allt, hur det kändes att ta på jorden, gruset, leran eller vad det nu var som mitt barnaöga såg. Ibland skadade jag mig också, det kunde vara på kniven när jag skulle tälja eller så fick jag något sår på benen av allt spring på gården. Alltid var det någonting. Den delen har nog följt mig som vuxen också, nyfikenheten för material samt oturen att skada mig på små saker, som till exempel händelsen som skedde innan sommaren då jag klämde höger pekfinger i en bildörr.

Vi hade nötdjur hemma på gården i Finland, i Suomussalmi som ligger vid ryska gränsen. Det var här som ryssarna försökte erövra Finland under andra världskriget. Strategin var att gå in från två håll, där landet var som smalast via Juntusranta och Suomussalmi. Det lyckades inte, landsmännen stod emot. Samhället byggdes upp igen några år senare och ett krigsminnesmuseum byggdes vid gränsen, Raaten portti (Gränsporten) liksom ett minnesmärke i form av ett klockspel som byggdes för de 40 000 soldater som förlorade sina liv.

Men i alla fall, jag höll mig nära djuren i lagården tillsammans med min mor, hon som tog hand om oss fem syskon, fem små lintottar, medan far var ute i skogen hela dagen. Det var fart och fläkt hela tiden, mjölka korna, mocka koskit, hässja hö, hämta vatten från ån, tvätta och laga mat av det vi producerade. Jag lärde mig tidigt att jobba hårt och framför allt att använda mina händer.

Mina händer blev senare mitt arbetsverktyg när mitt konstnärskap började, jag älskar att skapa i lera. När lillebror fyllde 30 år byggde jag en skulptur i stengodslera i full storlek till honom, Betty fick hon heta efter en tjej från konstutbildningen i Helsingborg. Från tanken till det färdiga verket tog det mig nästan nio månader, det krävs en hel del planering, tålamod och envishet för att slutföra ett så stort projektet.

Mitt intresse för konst och kultur har alltid funnits med mig. I tidig ålder gick jag ofta efter skolans slut till biblioteket i min barndomsby Österbybruk. Den första tiden lånade jag böcker med vackra bilder eftersom jag inte förstod svenska riktigt än. Det tog ett tag innan jag vågade låna en bok med svensk text och jag minns att det var en utmaning. Senare vågade jag mig på att låna mysterieböcker.

Jag tror att min nyfikenhet som barn och det nya språket, svenskan, lärde mig att se saker på ett annat sätt och att det förstärkte mitt seende på hur saker ser ut omkring mig. Nu när hösten är på ingång händer det mycket i naturen som sätter igång min kreativitet. Har du någon gång följt skuggspelet från solstrålarna, hur det faller på löven och husfasaderna? Har du verkligen sett trädens löv, hur många olika nyanser av gult och grönt det egentligen finns? Har du tänkt på vilken form huset där du bor har och om den har en arkitekturstil? Dessa funderingar väcker min nyfikenhet än idag och inspirerar mig att fortsätta utforska miljön runt omkring mig.

Jag behöver fortfarande som vuxen få vara lite skitig under naglarna då och då och gräva i jorden och skapa med mina händer. Och det hoppas jag kommer bestå livet ut.

Sanna Seppänen

Kultursekreterare

bibliotek och allmänkultur

Karlskoga kommun

Så här jobbar KT-Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.