Ida Thunberg: September. Min födelsedagsmånad

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Dags för medelåldern att befästas ännu lite mer.

Ännu några rynkor.

44. Nästan så mitt i man kan komma, om man nu har turen att få vara med så länge som medellivslängden föreskriver.

Och det är lite märkligt just nu, detta att stå med många ben i olika tider. Jag har nära vänner som fyller både 50 och 60 och som har barnbarn, samtidigt som en annan nära vän precis har blivit mamma.

Hemma har jag en 11-åring och en 13-åring, och lever en stor del av mitt liv i deras värld, eller, inte alltid i den men alltid nära den.

Jag pratar med mina vänner om alltifrån bebisliv till klimakteriet, tonårsbekymmer, karriärklättring och vanliga vardagsbestyr. Jag är insatt i saker om Fortnite och Fifa 2022, och jag och barnen delar spellistor med senaste musiken på Spotify eftersom vi gillar samma musik.

Det finns liksom ingen hejd på bredden, och jag undrar om det är just detta som är att vara medelålders - att man är överallt, samtidigt. Att jämföra med till exempel 20-nånting-åren när tillvaron enbart kretsade runt en själv och människor som max var några år äldre/yngre.

Men nu bär jag i ena stunden runt på min drygt halvårsgamla brorsdotter, vilket känns helt naturligt och välbekant, jag har ju ändå två barn själv och SÅ länge sen var det ju inte sen de var små.

Och i nästa stund lyssnar jag på en kompis som planerar att trappa ner lite för att snart gå i pension. Även här kan jag relatera, inte för att det är jättesnart men ändå inte en evighet kvar.

Det jag känner att jag kanske ännu inte bemästrar fullt ut i denna medelålder är att komma på hur jag själv trivs med att ha det. Vem är jag när barnen inte längre behöver mig på samma intensiva sätt? De har ju egen nyckel hem och värmer mat, och ibland ser jag dem knappt förrän det är sovdags. Jag behövs ju fortfarande såklart, men inte riktigt på det där vårdande, hela tiden-sättet.

Men jag är ju heller inte direkt redo att tackla av än, jag måste ju fortfarande vara jag, men vem är då det, i 44-årsupplagan?

Jag tror inte riktigt jag vet det än.

Plötsligt känner jag mig lite utkastad, utan uppdrag. Det var ju på så vis enklare när barnen inte ens kunde gå själva, då visste man ju alltid vad man skulle göra och vad som förväntades av en, varenda minut.

Men nu då? Ja, möjligen skulle det ju kunna bli spännande att ta reda på. Kanske gillar jag egentligen nåt som jag inte ens vet om än. Nån ny hobby jag aldrig haft tid att tänka på förrän nu, vid 44.

Eller så är det mest bara läskigt.

Jag vet inte riktigt, inte alls faktiskt. Men kanske, kanske blir det 44:e året det år som det visar sig.

Ida Thunberg

Så här jobbar KT-Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.