Jag känner hur irritationen växer. Snart passerar jag gränsen där jag riskerar att bli otrevlig.
Jag inser att det inte är den unge mannens fel – han har varken planerat bemanningen eller har ansvar för att producera hamburgare och pommes – men för höge farao!
Regnet öser ner, det börjar bli mörkt och jag är svinhungrig. Jag fick min cola för evigheter sedan, kön bakom mig växer och detta ska kallas snabbmatsrestaurang??!?
Jag sitter och tittar på hur killen på andra sidan luckan gör en kaffe, häller upp en stor fanta och tänker att det är väl ingen idé att han skyndar sig när det vi ska äta till tar så mycket längre tid.
När han efter vad som känns som en evighet lämnar över min påse med mat frågar han om jag har fått min cola
”Ja, för länge sedan muttrar jag, den är både ljummen och avslagen vid det här laget”
Den unge mannen ler och frågar:
”Vill du ha en ny?”
Och jag känner hur hela min sinnesstämning ändras, det är nästan så att det slutar regna.
”Ja tack”, säger jag och försöker låta så trevlig och tacksam som möjligt.
När jag styr kosan hemåt så tänker jag på vilken skillnad fem ord kan göra. Hur jag på några sekunder gick från ”jag ska aldrig handla här mer” till ”hoppas den killen jobbar när jag kommer hit nästa gång”.
Jag tänker också på hur sant det är att bemötandet är helt avgörande för all verksamhet. Hur viktigt det är att personalen som möter kunderna trivs med sitt jobb, att de vill och orkar vara ambassadörer för verksamheten.
För det spelar ingen roll hur bra planer det görs upp, eller hur vettiga förklaringar det finns till att saker och ting inte fungerar om inte personalen i frontlinjen gör sitt jobb.
Karlskoga blir allt bättre på att locka företag till kommunen. Min förhoppning är att alla företag också ska bli världsbäst på att locka och behålla oss kunder – så fantastiskt bra som den unge mannen på hamburgerrestaurangen gjorde en regnig kväll.