Från och med måndag börjar tillvaron på redaktionen mer likna den normala. Då ska den ena kollegan efter den andra, successivt, komma tillbaka efter att ha jobbat hemifrån. Någonstans i mitten av oktober är det personer vid varje skrivbord igen.
Så gick det till när BIK Karlskoga tog andra raka efter vinst i TingsrydBIK avgjorde i powerplay – igen: ”Riktigt giftigt”Lilja har blommat ut i BIK: ”Jag har haft lärorika år”Om inget oförutsett händer. Och om jag fattat rätt. Det är inte helt bombsäkert, det.
Då är det, hur som helst, drygt ett och ett halvt år sedan det mesta vändes upp och ner när coronapandemin chockade de flesta av oss.
Det är vissa som aldrig jobbat samtidigt som jag gjort det på vår vanliga arbetsplats när en del varit hemma och andra på redaktionen.
Då trivdes jag ännu bättre hemma vid köksbordet. Och kan, faktiskt och mot alla odds, mycket väl tänka mig att växla i framtiden: delvis på jobbet, delvis hemma.
För min del har det handlat om hemjobb i två omgångar. Först i vintras och en bit in på våren. Jag trodde jag skulle vantrivas. Framför allt befarade jag att disciplinen skulle vara obefintlig, att jag ägnade mig åt allt annat än att jobba. Och så panik på kvällen för att få ihop allting. Det gick okej. Jag var förvånansvärt koncentrerad och fokuserad och gjorde oftast det jag tänkt. På de tider som var planerat.
Nästa period var i somras. Då trivdes jag ännu bättre hemma vid köksbordet. Och kan, faktiskt och mot alla odds, mycket väl tänka mig att växla i framtiden: delvis på jobbet, delvis hemma. Det finns absolut fördelar med att utgå hemifrån.
Men visst – socialt sett är det inte samma sak att ”stri” med någon på chatten, messenger, mejl, sms eller telefon som att träffa människorna.
Och samlingspunkten, kaffeautomaten, har varit väldigt saknad. Den också. Det blir sällan av att jag brygger kaffe när jag är hemma.
Det har varit stympade säsonger på många ställen. Det har varit tomma läktare. Och det har känts viktigt och självklart att ransonera resandet. Så: jag hade inte varit på hockey på bortaplan sedan vårvintern 2010, innan jag i fredags tillsammans med min kollega Dennis Pavlovic gasade iväg på premiären i Kristianstad.
Hur man nästan gäspar käken ur led...
Den här veckans program: onsdag kväll Tingsryd och fredag kväll Ljungby.
Jag hade glömt hur långtråkigt och jobbigt det är att sitta och köra bil mil efter mil på mörka vägar. Ännu så länge på vägar som åtminstone inte är halkiga.
Hur man nästan gäspar käken ur led när klockan börjar gå mot två–tre på natten och varken energidryck eller köra med fönstret nere ger mer än en tillfällig stund av pigghet.
Och hur ryggen värker när timme läggs till timme – efter en kväll i högsta tempo, i obekväm arbetsställning och med vetskapen om att varje minut är värdefull för ju senare texterna kommer ut desto fler har hunnit lägga sig utan att ha läst.
Aldrig mer att jag ska kliva upp morgonen därpå och känna mig mer död än levande.
Då är allt sig likt: aldrig mer, tänker jag. Aldrig mer att jag ska kliva upp morgonen därpå och känna mig mer död än levande.
Ändå är det ingen tvekan om att det är just dessa hockeyresor som jag saknat mest, bland mycket som jag saknat, sedan vårvintern 2020 när tillvaron vändes upp och ner och chockade de flesta av oss.
Helst med tolv 33-centilitersflaskor mineralvatten, antingen med päron- eller citronsmak, i baksätet.
För hur länge jag än har jobbat och hur gammal jag än blir lever jag upp när det är dags att åka och tanka bilen, kolla olja, köpa med en flaska glykol för säkerhets skull så inte den ilsket lysande lampan ska förstöra resan och sedan ge sig ut på vägarna för att se 60 minuters hockey. Helst med tolv 33-centilitersflaskor mineralvatten, antingen med päron- eller citronsmak, i baksätet.
Det är, förstås, fortsatt viktigt att hålla avstånd och visa hänsyn mot varandra för att återgången till en mer normal tillvaro ska vara beständig.