Visst är det kul att köra bil

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Jag älskar att köra bil, gärna ofta och långt. Sätter på bra musik, lagom värme i bilen, kanske lite stolsvärme om man lyxar till det, full tank och sen plattan i mattan.

När jag var precis fyllda 18 så började ju resan mot att ta körkortet. Jag kom ihåg längtan efter frihetskänslan att kunna sätta sig i bilen och åka. Det var ju såklart lite av en förhandling för att få loss en bil från mamma och pappa men jag blev en jävel på att förhandla så allt som oftast hade jag en bil och de hade färre diskmaskiner att tömma. Win-win som man säger.

Jag vill minnas att jag kämpade med teorin inför uppskrivningen och var så nervös på själva uppskrivningsdagen att jag såg stjärnor för jag spände mig så.

Jag kuggade första uppskrivningen och grät så när jag kom ut från lokalen så att en äldre dam utanför lokalen frågade vad som hade hänt mig.

Snorandes och hulkande förklarade jag att jag kuggat provet för att ta körkort.

”Jag trodde någon hade dött”, sa hon och gick vidare.

Förstod där och då att det bara var att ta sig i kragen och boka in en ny tid. Sagt och gjort, två veckor senare satt jag där framför datorn med skakiga knän och torr mun, men denna gång gick jag ut och grät av lycka. Jäklar i min lilla låda vad jag grät och hoppade runt. Jag hade klarat det!

Uppkörningen var tätt inpå, jag sparkade lite på hjulen och hoppade in i bilen.

Hade en trevlig man som pratade både golf och bränsle.

Vi parkerade bilen uppe vid trafikverket här i Karlskoga och innan han hade fyllt i alla papper trodde jag att jag skulle svimma tusen gånger om. Jag kunde höra mitt egna hjärtslag i bröstet.

”Jaaa, du Gabriella. Hur tyckte du det här gick?”

Lång tystnad.

”Det kändes bra” fick jag fram med sprucken röst för jag var nära till gråt.

”Det tyckte jag med. Grattis! Du har blivit med körkort!”

Även där grät jag, han fick motta både kramar och snor. Det var ett fint ögonblick.

Så man kan ju säga att jag har några mil innanför västen.

Jag har blivit den bilföraren som svär åt de som kör utanför fartgränserna, både för sakta och för snabbt.

Tutan används flitigt när någon står och sover vid ett stoppljus och jag vevar med armen åt de bilförare som inte använder blinkers när de ska ut ur en rondell.

Jag har spänt blicken i de som ligger för nära och sen kör om.

Skulle kunna sticka ut hakan och säga att jag är en jävel på att köra bil helt enkelt.

Så om ni någon gång skulle vilja gasa runt Möckeln eller cruisa genom stan så vet ni att det alltid finns en plats ledig i min bil.

Bra musik och stolsvärme utlovas!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.