Om ingen vill ha en efter 50 då?

Ledare
PUBLICERAD:
Susanne Sjöstedt byline
Vi ska jobba längre. Ända till 75, tänkte sig Fredrik Reinfeldt i en snilleblixt. Fokus i debatten har länge legat på alla som inte orkar ens till dagens pensionsnivå och är rädda för att framtida höjningar av pensionsåldern ska göra dem till fattigpensionärer. Det är en viktig debatt att föra, men den missar alla som inte vill annat än jobba men som ingen arbetsgivare vill ha.

Jobba till 75? Men om man anses ”för gammal” på arbetsmarknaden redan vid 50 då? Om arbetsgivarna ratar en för att man varit arbetslös ett tag eller sjukskriven eller inte kan göra i hundra knyck åtta timmar per dag? Var ska man jobba då? Eller är det då man ska konkurrera genom att vara billigare att anställa än alla andra? Pressa ner lönen till nivåer som inte täcker mat och hyra?

I helgen berättade Tony Axelsson öppenhjärtigt för VF om hur det är att vara 59 år och … ja, krasst sagt redan då vara för gammal för att få en chans igen.

Visst, i botten ligger det stress, utbrändhet och den eviga dragkampen mellan arbetsförmedling och försäkringskassa där båda parter tycker att en sliten 59-åring är den andras problem, något som alltmer börjar kännas som ett symtom på ett sjukt system där ingen som inte alla arbetsdagar och alla arbetstimmar kan prestera på topp kan räkna med att få behålla jobbet. Eller räkna med någon anställningstrygghet alls. För den har arbetsgivaren friskrivit sig ifrån.

Tony gick sönder på jobbet, av jobbet, och som tack för det köpte företaget ut honom. Tack och hej.

När dragkampen mellan kassa och arbetsförmedling förr eller senare upphör vet vi redan nu att det blir Tony som får betala. Söker han inte jobb får han ingen a-kassa, går kassans försäkringsläkare inte med på att han är sjuk får han inga pengar från sjukförsäkringen.

– Stressen över hela den här situationen är fruktansvärd. Jag vaknar svettig med panik i kroppen var och varannan natt, säger han till VF.

Men sånt får man inte säga om man vill ha jobb i dag. Erkänna att man inte är en supermänniska? Inte är ”stresstålig”?

Jobba till 75 var det ja. Men om ingen vill göra plats för en då?

Tony Axelsson hänvisar till hur det förr fanns ”enklare jobb för de som slitit länge och ville trappa ned, jag minns gubbarna som gick och sopade efter oss yngre”, men att såna marginaler inte finns längre.

Vem sjutton ska jobba om arbetsgivarna inte tycker det är värt att betala fullt pris för nån under 27 för att de är för oerfarna – eller över 50 för att de inte upplevs kunna hålla samma tempo som 27-åringarna?! Vem?

Ska landet bäras upp på arbetsinsatserna av folk mellan 27 och 50 medan alla andra i arbetsför ålder sitter vid sidlinjen och desperat ropar efter att bli inbytta? Det är ju helt vansinnigt!

Susanne Sjöstedt