Varje gång jag ska prata med någon om pandemin och dess konsekvenser så har jag svårt att komma ihåg vilket år den började.
Var det verkligen 2020, är det inte längre sen? 2019?
Och så räknar jag bakåt, och kommer fram till att det inte är mer än drygt 1,5 år sen som så mycket förändrades för oss. Än är vi inte i tiden efter, smittan ökar och vi hör varningsrapporter från Europa. Samtidigt blir allt färre här i Sverige svårt sjuka av covid. Vaccinationerna rullar på.
Så även om vi inte kan ropa hej och att faran är över så börjar det gå att se hur annorlunda livet var när världen stannade helt. Social isolering – vedervärdigt för många, men kanske livet tillbaka för andra. Alla som sprang runt i eviga ekorrhjul och slog ständiga knutar på sig själva för att hinna med vardagen och samtidigt fixa inför helgernas middagsbjudningar, födelsedagskalas och bakning till kiosker i diverse olika evenemang tillhörande barnens aktiviteter. Hälsa på släkten, ordna mysiga tjejmiddagar, bowlingkväll med jobbet och vara engagerad förälder på läktare runt om i landet.
Vi tänkte inte på att sätta stopp eftersom det bara var så det var. Innan vi hade något att jämföra med.
Men nu har vi plötsligt upplevt ett helt år när vi kunde titta i kalendern och upptäcka att alla helger resten av månaden var ouppbokade, ja kanske rentav resten av året. Visst saknade vi fotbollscuperna och tjejmiddagarna, men nånstans var vi nog ändå många som – kanske lite i smyg – tyckte att det var ganska skönt att inte gå upp 07 varje helgmorgon för att fixa matsäck och skjutsa till ännu en samling eller tävling någonstans.
Och hur trött man än kunde vara på sina mysbyxor emellanåt, och att aldrig ha en anledning att klä upp sig litegrann, så var det ju rätt skönt då och då att med gott samvete få spendera en hel lördag i dem för ingen skulle ju ändå komma på middag och man var inte bjuden någonstans. Till och med krogen var ju stängd.
Det är väl så det ska vara med kriser, att även goda saker kommer ur dem. Om det inte vore så, så vore det ju alldeles förskräckligt. Om krisen bara rakt igenom vore ond.
Jag är rätt övertygad om att den här pandemin har fått en hel del av oss att inse värdet av att bara vara ibland. Att det inte alltid går att rusa igenom tillvaron.
Den här stoppsignalen var i allra högsta grad oönskad men när den väl kom så lärde den nog oss ändå en del, också. Vi kanske inte måste hinna allt. I alla fall inte samtidigt.
Det är okej att välja sig själv ibland.
Vi närmar oss snart två år med pandemin som en del av våra liv. På sätt och vis känns det som det har gått ännu längre tid, som att allt som hände före var i en svunnen tid. När vi fortfarande inte visste hur konstigt allting kunde bli. När vi reste som vi ville, gick till jobbet fast vi var förkylda och sprang runt i våra ekorrhjul.
Nu vill vi snart få börja leva igen, sådär på riktigt. Men kanske ändå inte riktigt som innan. För allt var kanske inte bara bättre förr.