Susanne Sjöstedt: Tacka C för röran

Ledare
PUBLICERAD:
Magdalena Andersson vann statsministeromröstningen och blev historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister. Sen förlorade hon omröstningen om budgeten – och med den sitt samarbetsparti. Och då AVGICK hon. Mindre än åtta timmar efter att hon valts, och innan hon tillträtt.

Det är vansinnigt rörigt i Sveriges riksdag just nu. Vi har kvar en övergångsregering och en övergångsstatsminister. Vi har ingen ny statsminister och ingen ny regering. Den skulle Magdalena Andersson presenterat i fredags. Nu sitter i stället Stefan Löfven kvar i regeringskansliet och undrar när han ska få gå hem för sista gången.

Vi har en ny budget, men det är oppositionens hemmasnickrade och inte den budget som regeringspartierna – förlåt, de FÖRRA regeringspartierna – förhandlat om och lagt fram.

Vi har nu en massa politiska uppgörelser som S, MP och C förhandlat fram tillsammans och som S, MP och V förhandlat fram men som förmodligen saknar stöd i riksdagen.

– Jag bedömer att den till största delen kommer att bestå av vår politik. Och jag bedömer att jag kan styra landet på det, sa Magdalena Andersson ändå kort efter statsministeromröstningen.

Inte heller tappade hon inte koncepterna ens för ett ögonblick för att kritisera Centern för att inte respektera uppgörelsen med regeringen och i stället låta ett rasistiskt parti få inflytande över en statsbudget – eller sucka över hur snabbt Miljöpartiet därefter började prata om att hoppa av.

Man får ju beundra självförtroendet. Man får också beundra med vilken självkontroll Magdalena Andersson avhöll sig från att skrika ut sin frustration över partierna hon lagt så mycket energi att förhandla med och som nu reagerar väl reflexmässigt på motgångar.

Men så är det tackolov hon som är statsminister och inte jag. Eller Stenevi, Dadgostar eller Lööf. Eller förlåt igen. Hon är ju inte statsminister.

Magdalena Andersson biter ändå ihop, håller dörrar öppna och är även fortsatt beredd att ta ansvar, hälsar hon till alla som frågar. Det är väl en jäkla tur att nån är det.

Centerpartiets partiledare Annie Lööf däremot vägrar ta ansvar för sitt partis vågmästarställning – och menar sen att just detta är partiets styrka.

Det är ett spel för att dölja att man inte på riktigt vågar välja mellan de två enda regeringsalternativ som finns, utan fortsätter låtsas att det finns en tredje väg inget annat riksdagsparti ens marginellt är intresserat av. Och genom att vägra ta ställning gjorde man precis det man lovade att aldrig göra; släppa fram en statsbudget förhandlad av SD.

Tack för det Centern. Hoppas det smakar.

Susanne Sjöstedt