Ida Thunberg: Det gick vägen

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det är som att fotbollen bara måste vara ett lidande in i det sista om man har Degerfors IF som laget närmast hjärtat.

Det ska tydligen vara en vånda varenda höst, mörkt och bistert, i år till och med in i adventstid med tio minusgrader.

Den här gången fick vi vänta till slutminutrarna på vårt eget avgörande mål i Östersund, och sen några förfärliga minuter när Halmstad absolut inte fick göra mål på Malmö stadion.

Sen euforin. I min soffa hoppade fyra lyckliga barn klädda i rödvitt och vrålade ut sin lycka när slutsignalen ljöd.

Och kanske framför allt lättnaden.

Ett allsvenskt år till. Det gick vägen, i snön och alla minusgrader.

Under veckan som gått har jag nästan inte mött nån där vi inte sagt ”åh vad skönt att det löste sig” till varandra. Det har pustats ut både vid mjölkkylarna på Kronhallen, bland mina leksakshyllor i butiken och ute på promenader i samhället.

”Det var väl för väl”, säger vi, och livet går vidare i den lilla bruksorten som lever, andas och är fotboll.

För min egen del lever jag en hel del även med en annan idrott, simning, som Milo har gjort till sin. Det är fascinerande hur det går till när ett intresse växer till en passion och nära nog ett livsmåste. Fem kvällar i veckan, fram och tillbaka i Strandbadets bassänger. Teknik som slipas, någon ytterligare tiondel som kapas.

I lördags, tio timmar innan den avgörande matchen i Östersund, satte vi oss i bilen, Milo och jag. Halv sex på morgonen åkte vi mot Eskilstuna och ännu en simtävling.

Det är otroligt roligt att se honom simma, och nu hann jag ändå med förmiddagspasset innan det var dags för fotbollsfest med lillebror och hans vänner där jag också följde Milos finallopp på telefonen.

När jag hämtade hem honom på söndagen var det med två medaljer runt halsen. Min lilla stora älskade unge, hur blev det såhär? Hur blev du så dedikerad till din idrott och så fokuserad som du är?

Sån glädje ändå, att få följa utvecklingen och resan i bassängen.

Glad över simningen, glad och framför allt lättad över fotbollen. Och med det gick ännu en helg mot sitt slut.

Nu ska det istället fokuseras på jul. I mitt fall i vanlig ordning befriad från pyssel och pepparkakshus. På så sätt är det skönt att ha lite större barn, för nu tror jag inte att varken Milo, 13, eller Jack, 11, hade tyckt det varit superkul att pyssla tomtar av toarullar och flirtkulor med mig vid köksbordet. Alltså behöver jag inte mamma-våndas över uteblivet pyssel på det sättet.

Och julstämning får jag ändå i jobbet, julmusik på dagarna i ända och slagit in kanske 100 julklappar vid det här laget.

Papper med tomtar och granar, glitter och gosedjur med tomteluvor på i skyltfönstret och I’m dreaming of a white christmas.

Så det blir nog jul, i år igen. Låt oss bara inte stressa ihjäl oss på vägen dit, det kan vi väl lova oss själva.

Trevlig tredje advents-helg!

Så här jobbar KT-Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.