Catarina Lindström: Önskar ett öppet 2022

Ledare
PUBLICERAD:
Ett nytt år börjar snart, och då ska man önska sig något.

Som världen ser ut nu skulle den listan kunna bli hur lång som helst. Men yrkesmässigt finns det faktiskt en sak som står ut som det allra viktigaste för mig; att vi alla känner att vi har rätt och möjlighet att uttrycka vår åsikt och förväntar oss respekt för vad vi tycker och tänker.

Jag har flera gånger skrivit om hur insändarskribenter vill vara anonyma eftersom de är rädda att hamna i onåd hos sina chefer. Om folk jag träffar i affären som säger ”fast det får vi ju inte prata med tidningen om”.

Och i förra veckan stärktes min bild när fackförbundet Vision berättar om personal som inte vågar ta upp problem med sin chef och medarbetare som är rädda för repressalier om de vänder sig till facket.

”Vi är oroliga för utvecklingen” säger Larsa Josefsson, ordförande i Karlskoga.

Och det är inte bara sorgligt och svårjobbat för oss på tidningen. Den största faran med tystnadskulturen är att både kommuner och regioner stagnerar och missar goda idéer om sätt att utveckla verksamheten. En tyst verksamhet kan aldrig växa och hitta nya vägar.

Och det behöver vi alla mer än någonsin just nu.

För hur ser en arbetsplats ut där man är rädd för chefen? Hur fungerar den? Hur arbetar man? Hur orkar man ens ta sig till jobbet? Hur kan den utvecklas om man inte får uttrycka avvikande åsikter?

Skulle jag göra en rundringning till chefer i Karlskoga kommun skulle sannolikt alla svara som kommundirektör Johan Harrysson som till tidningen säger att han ”inte känner igen den bilden”. De skulle säga att deras medarbetare har all rätt att uttrycka sina åsikter, och jag skulle inte kunna befästa dem med lögn.

Men föregår Johan Harrysson och alla andra chefer på olika nivåer med gott exempel? Är dörrarna öppna? Känner medarbetarna sig välkomna när de framför idéer? Lyssnar cheferna på de anställdas oro och problem? Kort sagt; tas medarbetarna på allvar?

Varje gång någon säger eller skriver att man vill vara anonym för att inte få problem med chefen tvivlar jag allt mer på detta…

Inget fel på att vilja vara anonym i KT-Kuriren, jag är den förste att skryta över vårt meddelarskydd och möjligheten att kunna tipsa och skriva insändare anonymt. Det kan finnas hur många anledningar som helst till att man inte vill ha sitt namn under en insändare eller i en artikel. Men om anledningen är att inte hamna i onåd hos sin chef – då är det i mina ögon något som gått snett.

Oavsett hur det gått till så känns det som att vi går mot ett tystare samhälle; det måste vi hjälpas åt att sätta stopp för.

Catarina Lindström