Susanne Sjöstedt: Bara du kan utrota ensamhet

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
När jag hittade henne, låg hon på golvet i sovrummet.

Jag måste någonstans ha känt på mig att något var väldigt fel, trots att vi pratat bara kvällen före. Annars hade jag inte tagit med mig nyckeln och lämnat hundarna hemma.

Det var första gången jag sett en död människa. För det är klart att jag förstod på en gång att hon var död, trots att jag hörde mig själv uttrycka det betydligt mer osäkert i telefon till 112.

Döden hade kommit snabbt. Hon var klädd för att gå ut. Fingrarna greppade fortfarande hälkappan på de blanka skorna hon precis måste ha sträckt sig efter där hon suttit på sängkanten.

Det var en chock även om hon så smått börjat tyna bort. Men minnet av dagen är fortfarande nästan magisk, ja lite övernaturlig.

För det hade lika gärna kunnat sluta annorlunda. Jag förstår det när jag läser SVT:s kartläggning precis innan jul, som visar att över 400 personer sedan 2018 legat döda i sina hem i minst en månad utan att något larmat om att de gått bort. Ett hundratal låg döda i över tre månader och minst tio över ett år innan de hittades.

– Det kan vara drivor av post och reklam som ligger innanför dörrarna som vi behöver flytta undan för att ta oss in. Det här är samhällets mörka sida. Jag känner ett behov av att få hämta de där människorna så att de slipper ligga där i sin ensamhet, sa Östen Sahlén, som kör liktransporter, till SVT.

Jag håller med, men det är inget som går att lösa med mindre än att DU gör något själv. När pratade du senast med den äldre grannen? När erbjöd du dig att hjälpa till med något? Det behöver inte vara så komplicerat. En lapp med namn och telefonnummer. Fem minuters samtal i trapphuset.

Vi kan bygga upp hur bra sociala skyddsnät som helst, men det går inte att politiskt bestämma att utrota ensamhet bland äldre?

Min vän hade inte många i sitt liv. Men hon hittades på en gång. Inte ett enda reklamblad hann landa på hallgolvet.

Min vän hade en timmes städhjälp i månaden. Resten klarade hon själv, tyckte hon – och var rätt nöjd med att inte ha folk springande hemma.

Och just den här måndagen var det dags för den där timmen. Men samtalet för att påminna om att ställa dammsugaren på laddning hade inte besvarats. Så personalen ringde mig istället. De hade fått mitt nummer bara några veckor tidigare.

Hade det inte varit jag, hade kvinnan från hemtjänsten hittat henne.

Hade det inte varit kvinnan från hemtjänsten, hade det varit vårdpersonalen som också precis denna dag dök upp i trapphuset medan ambulanspersonalen fortfarande var där, som skulle överlämna veckans mediciner.

Så pass bra funkade det sociala skyddsnätet för min vän att tre personer oberoende av varandra skulle ha agerat på en gång. Så dåligt funkar det för många andra.

Susanne Sjöstedt