Mitt 2021: När passerar vi gränsen?

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
En av många gator i San Francisco där tidigare hem har fått bytas ut mot ett tält på grund av pandemins ekonomiska genomslag.
Foto: Rickard Reinli
Jag kommer ihåg hur jag satt för ett år sedan och idiotförklarade alla som stod inför nyåret och sade att 2021 skulle bli helt annorlunda jämfört med 2020. Enbart för att siffrorna skrevs till 21 istället för 20 så skulle pandemin vara över och världen skulle gå tillbaka till det den tidigare var. Jag trodde inte på det.
Inte ens för en sekund.

När jag nu tittar tillbaka, så här ett år senare, så kan jag erkänna att det hände mer än vad jag räknat med. Då tänker jag främst på vaccinationstakten som ändå plockade upp en annan fart än vad jag trott. Samtidigt kan jag konstatera att jag ändå hade rätt då vårt kära virus inte på något sätt ville flytta på sig, utan istället muterade friskt i olika delar världen. Nu står vi inför den fjärde vågen och plötsligt är det inte två sprutor som krävs, utan tre. Och förmodligen även mer än så.

Ett steg framåt, två steg bakåt.

På tal om världen så har den, efter de senaste decenniernas tydliga globalisering, där gränserna mer och mer suddats ut och ytan blivit metaforiskt ”mindre”, under 2020 och 2021 äntrat en tid av regression där världen återigen blivit ”större”, och nationalstat, nationalism och en ny form av patriotism tagit stora segrar. Länder stänger sina gränser och ger utegångsförbud mot sina egna invånare. Jorden har plötsligt förvandlats till en plats du inte längre själv kan utforska, och än mindre skapa din egen sanning kring, utan istället måste förlita dig till den information du nås av medan du vandrar i cirklar - både bokstavliga och metaforiska - på dina begränsade kvadratmeter. Cirklar som bygger på tidigare konspirationsteorier och ”tvistade sanningar” om den värld vi tidigare trodde oss känna.

"Håll gränsen ren", eller något.
Foto: Dan Hansson/TT

På tal om begränsning och just tvistade sanningar räcker det att vända huvudet mot vårt grannland i väster som redan från start gick ut med information om att Sverige var den stora boven i en ökad smittspridning och därför stängde gränsen och satte sitt eget folk i karantän. Under 2021 har man insett att de svenskar som tidigare jobbade och bidrog till Norges välfärd nu i stor utsträckning valt att flytta hem, då de inte längre kände sig välkomna på de norska gatorna och i sitt dåvarande hem, med norsk adress. Nu står de istället på många håll utan arbetskraft och ett blågult grannland som själva nu väljer att stänga gränsen. Den nordiska alliansen kan vara ett minne blott och plötsligt känns vårt röd-blå-vita grannland i mångas ögon inte längre som en allierad. Fråga bara de svenskar som nu åter står skrivna på en svensk adress och, förhoppningsvis, lyckats skaffa sig en ny, svensk arbetsgivare. Allt detta medan Norge själva ser deras smittotal rusa mot helt nya nivåer och där det plötsligt inte finns i närheten av tillräcklig personal för att ta hand om de som kräver intensivvård.

Sverige var ju den stora boven, eller hur? Det var ju Erna och hennes regering i oljans förlovade land tydlig med.

Kontraster

Så sent som veckan innan jul var jag i San Francisco och såg med egna ögon hur pandemin slagit ut samhället ekonomiskt. Trottoarerna var barrikaderade med vanliga campingtält, där tidigare hem bytts ut mot en tygbit på några få kvadratmeter. Tydligaste exemplet var synen av ett nyupprättat härbärge, enbart 200 meter framför City Hall – symbolen för den amerikanska kapitalismen och där stadens politiska beslut fattas; där pratar vi kontrastsymbolik mellan de som fattar beslut, och de som får ta konsekvenserna av dem. Ja, USA saknar det sociala trygghetsnät som finns här i Sverige, men hur många här har tvingats ge upp sina företag eller anställningar tack vare regeringens restriktioner?

"Vaccinering öppnar dörrar" - åtminstone utanför Sverige.
Foto: Jae C. Hong

Fråga - svar

Den stora frågan för min del är när man skall dra gränsen för hur pandemin skall påverka beslutsfattandet i den magnitud som ännu pågår. Huvudtanken med att vaccinera sig, enligt Folkhälsomyndigheten, är att man skall skydda sig mot att bli allvarligt sjuk, så när skall samhället anpassas efter dessa förutsättningar? När skall vi gå ifrån att prata om antal smittade och i stället fokusera på antalet allvarligt sjuka, och när skall vi sluta låta de som valt att inte vaccinera sig styra andras förutsättningar? Om du drabbas av allvarlig sjukdom på grund av ett sådant, medvetet beslut så är det något som beslutsfattaren, i mina ögon, själv borde få ta konsekvensen av. Jag säger inte att man inte skall få välja att avstå en spruta men att låta den som gör det valet få påverka samhället så negativt, det köper jag inte. Och ja, jag vet att det finns de som inte kan vaccinera sig, så nej, jag vill inte dra alla över en kam.

Hur mycket vi än stänger ner så kommer problematiken med smittan att finnas kvar och som enskild individ kanske det är dags att själv få avgöra om man vill utsätta sig för en risk eller ej? Man måste givetvis ta i beaktande att sjukvården inte får gå på knäna men varför vaccinerar vi oss om skyddet inte är starkt nog för att hålla oss borta från en intensivvårdsavdelning?

Det här är givetvis ett känsligt ämne men ser man det krasst så borde vaccinet vara en väg mot att låta oss få leva ett liv där vi kan hantera den nya situation som nu är vår verklighet. Om inte, återigen: när passerar vi gränsen?

Förhoppningsvis ger 2022 oss svar på den frågan. Det, vänner, är dock ett hopp jag inte heller denna gång för en sekund vågar sätta min tro till.

Här kan du läsa fler nyårskrönikor:

Så här jobbar KT-Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.