Vi är många som har lite ”fono” i oss

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Så väller de över oss igen, rubrikerna om alarmerande smittspridning. Som väntat stiger nu talen efter helgerna, till och med kungaparet är sjuka i covid 19.

Och jag känner hur mattheten återvänder, hur jag återigen börjar domedagsskrolla. Ja, det heter så numera, det var ett av orden på Språkrådets nyordslista 2021 och betyder ”överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd”.

Jag klickar mig in på artiklar och referat från FHM:s presskonferenser, vidare via länkar till statistik från senaste veckan. Hamnar irriterande nog även i kommentarsfält under en del artiklar om vaccin där jag inte kan låta bli att läsa vaccinmotståndarnas upprörande argument.

Så hamnar jag plötsligt på den där nyordslistan för 2021 och konstaterar snabbt att den är rätt deppig. Genombrottsinfektion, Postcovid och anosmi (frånvaro av luktsinne).

Men ett ord hajar jag till lite vid; Fono.

”Ursprunget är engelskans fono, en bokstavsförkortning av fear of normal.”

Jag hittar även en lite längre förklaring från tidningen Amelia från i höstas: ”Har livet under pandemin gett dig mer tid till att drömma? Du är inte ensam. När vi nu går tillbaka till mer normala omständigheter lider många av så kallad fono, ”fear of normal”.

Just nu med alla ökande kurvor känns det normala visserligen långt borta men det är lite intressant för jag tror vi är många som har lite ”fono” i oss.

Hur var det nu man levde när det inte fanns nån pandemi? Fanns det plats och tid för drömmar, tankar, återhämtning och oss själva?

Hann vi verkligen jobba så effektivt som vi ville bland alla fysiska möten?

Finns det ens något normalt att gå tillbaka till, eller är det detta som har blivit det normala. Att våra liv aldrig riktigt blir som förut.

Håller vi liksom på att växla tidsepok, där coronabubblan (ett annat av nyorden) är transporttunneln mellan den gamla tiden och den nya?

Jag har redan domedagsskrollat mig igenom både Expressen och Aftonbladet flera gånger den här förmiddagen och fortsätter nu in på Svenska Dagbladet. ”Smittotalen skjuter i höjden där omikronvarianten drar fram. Samtidigt börjar allt fler länder ge upp tanken på att utrota viruset”, läser jag där.

Inte så upplyftande men samtidigt kanske helt i linje med allt detta vi måste vänja oss vid och förstå. Coronaviruset var inte något som kom och gick, det bara kom.

Utmaningen nu är att fortsätta leva, och då på det sätt som tiden just nu kräver av oss. Och att inte alltför förtvivlat sakna den tid som var förut, utan försöka göra det bästa av det vi har just nu och under det nya år som vi just har fått oss till skänks.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.