Susanne Sjöstedt: Inte bättre före pandemin

Ledare | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Så kom ännu en dag där regeringen presenterar nya coronarestriktioner. Som ett litet gummiband som spänns ut och slappnas av, anpassas deltagarmängder vid evenemang igen och privata sällskap krymps.

Vi ska lita på att myndigheterna har rätt. Håll i och håll ut, är budskapet vi lyssnat till i snart två år nu. Av omsorg om medmänniskor och en kämpande vårdpersonal ska vi vaccinera oss, fortsätta med hemmajobbande och hålla social distans för att inte överbelasta vården.

Vi ska göra avkall på ett normalt liv för att inte överbelasta ansträngda vårdavdelningar. För att visa vårdpersonalen hänsyn.

Och det gör jag gärna. Precis som förmodligen alla andra vill jag att svensk vårdpersonal ska ha schyssta arbetsvillkor med bra lön och tillräckligt många arbetskamrater för att inte överbelastas, som mest jobba vanlig heltid under en vecka och ha samma chanser till sommarsemester och en ledig sportlovsvecka som alla andra.

Det har de verkligen inte fått under pandemin.

Men hörni, det var väl inte som att de fick det tidigare heller. Vården var som jag minns det överbelastad redan 2019. Och 2014. Och 2010.

Långt innan det första svenska coronafallet handlade var och varannan rapport från de svenska regionerna om behoven att ”omstrukturera” och ”effektivisera” trots att vi redan då hade milslånga vårdköer och uppenbara tillgänglighetsproblem till och med till primärvården.

Parallellt med att statsminister och socialminister står på presskonferenser och pratar om bristande vårdkapacitet ligger ju inte helt få sparbeting ute i landets regioner där många miljarder kronor ska skalas bort i verksamheterna.

Det är väl vårdens kapacitet som ska anpassas efter våra behov och hur vi lever, inte våra liv som ska anpassas efter vårdens kapacitet? Dessutom, är pandemier det nya normala borde vi väl ta höjd för det? Att skära ner i vården när vi vet att vårdskulden kommer att ta många år att beta av, är ju rent ut korkat.

Att reparera bristerna är dock inget som görs i en handvändning och inte heller räcker det med att som regeringen gjort och tillfört regioner och kommuner oerhört mycket pengar i ökade statsbidrag under pandemiåren.

För regionerna och kommunerna, många med långsiktiga ekonomiska strukturproblem (huvudsakligen minskade befolkningssiffror och förändrad åldersstruktur) har hittills inte lyckats sätta de ökade resurserna i arbete.

I var och varannan region stoltserar man med enorma överskott tack vare ökade statsbidrag under pandemin – samtidigt som personalen i vården går på knäna och förvarnas om kommande effektiviseringskrav.

Det är inte pandemins fel att det ser så illa ut som det gör i svensk sjukvård, men tro om politikerna kommer ta chansen att fortsätta låtsas som det.

Susanne Sjöstedt