Catarina Lindström: Jag känner mig lurad

Ledare | Coronaviruset
PUBLICERAD:
I förra veckan beslutade Degerfors att man måste vara vaccinerad mot covid-19 om man söker vikariat i kommunen.

Häromdagen beslutade Karlskoga att nyanställda inom hemtjänst, äldreomsorg och de som arbetar med personer med funktionsvariation måste vara vaccinerade.

På morgonen läser jag att den kanadensiska delstaten Québec kommer att införa en särskild hälsoskatt för ovaccinerade.

Så rätt och inte en dag för tidigt, om ni frågar mig. Jag är varken jurist eller epidemilog, men tycker att det är dags att sätta press på dem som inte gör vad de kan för att minska smittspridningen.

För jag känner mig lurad.

Jag vet att vaccinet inte skyddar mot insjuknande. Jag vet att även jag som tagit den tredje sprutan kan föra smittan vidare. Jag vet att jag kan vara en av dem som hamnar på IVA trots att jag är vaccinerad.

Så jag fortsätter att utgå ifrån att Folkhälsomyndigheten vet vad de gör när den ena restriktionen efter den andra återinförs. Jag vill fortfarande inte vara en del av problemet utan försöka vara en del av lösningen.

Men när snaran ännu en gång börjar dras åt kring våra liv och vår frihet funderar jag på hur länge samhället som institution och vi enskilda människor klarar av coronaanpassning. Jag tycker att vi borde kunna få det lite friare, framför allt med tanke på att så pass många ändå är vaccinerade.

Flera säger att jag har för bråttom. Sjukvården är fortfarande är överbelastad, många blir fortfarande riktigt, rejält sjuka. Jag får ofta höra att ”Du som var så duktig på att sitta still i båten första vändan ska väl inte börja gnälla nu.”

Naturligtvis varken tror eller menar jag att vi ska släppa allt fritt nu, blåsa faran över och låtsas allt är som vanligt.

Men jag tror att vi måste titta lite framåt. Börja fundera på vilkens sorts samhälle vi vill ha. Vad som faktiskt fungerat och vad som faktiskt var ”bättre förr”.

Allt från rent praktiska saker – hur länge är det till exempel rimligt att sitta hemma och vänta i tre dygn (eller mer just nu) för att man är lite rosslig i halsen? – till större frågor som vad som händer med vår demokrati när vi inte kan träffas som vi vill? Inte kan samlas och demonstrera mot beslut som vi tycker är felaktiga?

Att sätta press på dem som inte vaccinerar sig genom att införa krav på vaccinpass i så många sammanhang som möjligt tror jag är en väg att börja ta steg tillbaka mot en mer permanent ”ny tillvaro”.

Självklart kan man inte tvinga någon att vaccinera sig. Men om man väljer att avstå (utan medicinska skäl) så har man också valt att ta ett steg bort från samhället och gemenskapen. Det är inte orimligt att det får konsekvenser för den enskilde eftersom hans eller hennes beteende får konsekvenser för samhället.

Catarina Lindström