Sedan Nina Bäckman började inom äldreomsorgen för elva år sedan har mycket förändrats, inte minst hur man ser på vikten av att aktivera de som bor på vård- och omsorgsboenden.
Nina Bäckman började, som nyutbildad pedagog i uttryckande konstterapi, på enheten Utsikten. Den låg på Karlskoga lasarett men var en kommunal verksamhet.
– Det var väldigt lite aktiviteter för de som bodde där. Jag började föra in stimulerande aktiviteter som musik och sång. Det var jättegivande för de väldigt sjuka.
Väldigt passiviserade
Nina Bäckman påpekar att det på den tiden var en annan kategori av sjuka som bodde inom äldreomsorgen.
– De var vad man brukar kalla grönsaker, alltså jättesjuka, redan vid 70-80 års ålder. De var väldigt passiviserade.
Men hennes övningar ändrade på det.
– Även de riktigt sjuka var delaktiga i metoderna som jag körde för att få igång dem: Att sjunga, röra sig i takt och så vidare.
Sedan dess har det skett en medicinsk utveckling, så demenshandikapp blir inte så hårt på en gång.
– Tack vare en kombination av aktiv stimulans och medicinsk hjälp har vi nästan ingen som ligger och är nästan helt borta. I dag har vi piggare människor, i både kropp och hjärna trots att vi har ett ökat antal människor med demenshandikapp.
En modell
2013 flyttade Utsikten till ett nytt vårdboende, det som i dag är Skranta Viljabo och som ligger vid Skranta Gammelro .
Där blev hon anställd på deltid för att aktivera de boende på först och främst Viljabo.
– Då började jag skapa en modell för att organisera aktiviteter. Det var sagt att man skulle ha aktiviteter, men det blev aldrig gjort. Kultur prioriterades alltid sist - ekonomiskt, engagemangsmässigt och tidsmässigt.
De få gånger aktiviteterna blev av sågs de som en guldkant för de boende. Det var ett synsätt som Nina Bäckman inte delade. Hon hade i sin utbildning fått ta del av forskning som visade att det krävs kontinuitet för att de äldre ska må bra. Det som andra såg som guldkant såg hon som något grundläggande och nödvändigt.
– Det måste bli rutiner, komma in i organisationen, läggas in i schema.
I början gick det ganska trögt att få fart på de kulturella aktiviteterna. Hon ringde runt till olika aktörer i den kulturella sektorn för att försöka få dem att ha aktiviteter för de äldre. Numera går det lättare.
– Jag har jobbat upp ett jättenätverk. Kulturskolan, föreningslivet, Möckelnföreningarna, företagare, privatpersoner volontärer, kontaktservice och så vidare. I dag är det folk som ringer mig och erbjuder sig att vara med istället för att jag ska ringa runt och jaga.
Successivt har har hennes engagemang omfattat allt fler boenden. Till slut, 2019, blev hon ansvarig aktivitetssamordnare för hela området.
Är mer teknikintresserade
De senaste åren, inte minst på grund av pandemin, har hon allt mer fått upp ögonen för digital teknik.
– Gästerna själva, de generationer som kommer nu, är mer teknikintresserade. Det är inte så att alla har Ipads, men många har skaffat sig det. Vi måste hela tiden följa den tekniska utvecklingen och testa det mesta.
När hon ser tillbaka på de elva år som hon har jobbat med äldre konstaterar hon väldigt mycket har förändrats.
– Det har varit en otrolig utveckling de här elva åren. Inte bara för mig utan för alla vård- och omsorgsboenden där vi har kunnat koppla ihop hela ledningsgrupper, alla enhetschefer ska kunna vara med på tåget så att alla aktiviteter till och med är målsättande i dag. Vi har som mål att varje avdelning med personal ska tillföra aktiviteter minst två vardagar och en helgdag per vecka. Det ingår att man ska ha aktiv stimulans.
Nina Bäckman berättar att kulturområdena är uppdelade i två kategorier.
– Det ena kulturområdet är det som omsorgspersonalen ska göra, för att det ska hända något så ofta som möjligt så att man får kontinuitet. Kulturområde två är där jag finns och kan hjälpa till med externa kontakter, så att de får tillgång till all kultur, både internt och externt.
Dyster bild
Hon konstaterar att allmänhetens bild av äldrevården är ganska dyster. Bilden är att om man har kommit in på äldrevården får man bara sitta i en fåtölj och glo hela dagarna och att det är en ändstation i väntan på döden.
– Jag försöker visa upp allt det goda som görs och har gjorts. Det har inte synts tidigare. Det ger en sporre för de som jobbar och är en bekräftelse för dem i sitt jobb. Gästerna blir också sedda, och att det är något positivt med att bo på vårdboende, som något stärkande där de bidrar. De bidrar med idéer, förslag och kraft. Det är många smarta och kloka äldre som bidrar! Det förändrar också bilden av äldre, hur vi ser på dem. Jag vill visa att de är resurser!
Utvecklingen har alltså gått framåt, och den fortsätter.
– Just nu känns det som att det öppnas fler och fler möjligheter och att man får mer och mer stöd. Inte minst stödet från forskningen väger jättetungt! Det är inga vaga antaganden, utan vi kan ta fram riktlinjer där vi skriver ”vi ska” istället för ”vi bör”. Där var jag inte för elva år sedan. Då fick man gå in ödmjukt med sina förslag om aktiviteter för att inte trampa nån på tårna.