Feldiagnoser från läkare höll på att kosta Johan Marshalls liv. Under flera månader gick han omkring med en blödning i hjärnan som var livsfarlig.
– Jag trodde att jag inte skulle få säga hej då till mina barn, säger han.
Johan Marshall arbetade på ett behandlingshem utanför Örebro för sju och ett halvt år sedan. En varm sommardag i augusti 2014 skulle han och några ungdomar gå och bada. När Johan var på väg upp för några klippor såg han sig inte om och då slog han i huvudet på stenklipporna.
– Jag kände att det inte var bra, men jag blödde inget så jag fortsatte att bada. När jag fick mera huvudvärk, så tog jag med ungdomarna tillbaka till behandlingshemmet, säger Johan Marshall.
Under nattskiftet märkte han att han fick mer och mer huvudvärk. När han skulle gå och lägga sig försämrades tillståndet.
– Jag fick så ont att det inte gick att lyfta upp huvudet. Det strålade från huvudet ända ned till nacken. Jag hade aldrig upplevt något liknade.
Johan åkte in till jourmottagningen i Kristinehamn, där en läkare konstaterade att han hade fått inflammation i bihålorna och nacken.
– Jag fick rekommenderat att ta Treo samt nässpray, som är blodförtunnande. Jag var hemma i några dagar. Jag hade så fruktansvärt ont och jag kände redan då att det var felbedömt.
Johans tillstånd blev inte bättre och han sökte akutvård i Karlskoga några dagar efter. Därefter följde flera turer där Johan åkte fram och tillbaka till akuten. Han träffade olika läkare där alla gjorde samma bedömning, att han hade inflammation i bihålorna och nacken.
– Jag berättade om att jag slog i huvudet, men de gjorde ingen magnetröntgen.
Akut operation
Efter två veckors sjukskrivning återgick Johan till jobbet. Successivt försämrades hans hälsa. När han skulle köra hem från jobbet kunde han köra en mil fel.
– Jag kunde stanna mitt i en korsning. Jag fick mer tunnelseende. Jag kände mig konstig och blev mer lättirriterad. Det var svårt för familjen och barnen och förstå vad det var som hände.
Johan åkte till Capios vårdcentral där en läkare bokade en tid för magnetröntgen. Men Johan hann aldrig gå på den inbokade tiden. En kväll i november försvann känseln på vänstersidan helt.
– Jag tappade känseln i ansikte och vänster arm. Min fru fick skjutsa in mig akut till Karlstad, där de äntligen röntgade min hjärna. När de hade gjorde det trodde jag att jag skulle få åka hem, men så blev det inte.
En läkare konstaterade att Johan hade subduralhematom, som är en blödning mellan hjärnan och skallbenet. Johans hjärnblödning var ganska stor och han behövde opereras akut i Uppsala.
– Småblödningarna som jag hade haft under längre tid hade pressat fram hjärnan mot pannan. De fick ta bort en bit av skallbenet på ena sidan där blödningen var.
Anmälde till IVO
Efter operationen gjordes en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), där de kom fram till att det hade brustit inom vården.
Tiden som följde efter operation var svår för Johan eftersom han fick komplikationer.
– I dag har jag hjärntrötthet och har svårt att minnas saker och har dåligt närminne. Jag kan glömma viktiga saker, möten och så vidare. I vardagen så tappar jag ofta ord och har svårt att hålla tråden under samtal.
Småblödningarna som jag hade haft under längre tid hade pressat fram hjärnan mot pannan.
Kort efter operationen skulle Johan gå och handla på Maxi, men när han kom ut ur affären kände han att han fick ett kraftigt ryck och bet ihop käken. Han upplevde också att han hörde telefonsignalen av sin gamla mobiltelefon dagligen under ett års tid. Efter en undersökning på sjukhuset konstaterades det att han hade drabbats av epilepsi.
– Jag fick det på grund av olyckan. Nu tar jag medicin mot epilepsi. Jag har också ADHD, som påverkar min hjärntrötthet. När jag är mer fokuserad kan min ADHD få mig att göra mer än vad min hjärna klarar av. Det blir en inre kamp.
Hjärntröttheten är inte det enda Johan har kämpat emot. Efter olyckan blev Johan deprimerad.
– Det var jobbigt att inse att jag glömmer bort vissa saker. Jag gör ganska ofta folk besvikna. Jag blev deprimerad och nedstämd efter olyckan.
Självmordstankar
Depressionen gick såpass långt att han drabbades av suicidtankar.
– Ett tag tyckte jag att det inte spelade någon roll att leva över huvud taget. Jag funderade på det smidigaste sättet att ta livet av mig.
När han var längst nere på botten och det var som värst vände det.
– Jag kände mig tillfreds med mig själv. Jag tror att lycka och depression står väldigt nära varandra. Det är i alla fall så jag har upplevt det.
Frun har varit till stor hjälp under den tiden han mådde som sämst.
– Hon har velat få mig på andra tankar i stället för att jag ska älta det. Jag är extremt tacksam för det i dag. Hennes omtänksamhet visar att hon ställer krav på mig.
Förlorade tron
Innan olyckan var Johan “någon” form av tro men efter att han blev sjuk upplever han sig som ateist, vilket betyder att han tappade sin själsliga tro.
– När jag opererade hjärnan känns det som min tro försvann. Jag stängde av något. Hade jag opererat något annat kanske det inte hade blivit så.
Dock är dörren till tron inte helt stängd.
– Jag får väl bli överbevisad om det finns något, men det känns bra att förlita sig på forskning.
Istället är det fakta och kunskap som gäller för honom. Sedan han började må dåligt har han läst psykologi och han tycker om att studera hur hjärnan fungerar.
Utöver Johans intresse för naturkunskap och psykologi gillar han att fotografera. Mellan 2010 och 2013 hade han ett eget fotoföretag.
– Jag är inte teknisk perfekt men jag är en känslomässig fotograf. Jag tycker om att hitta uttryck och känslor hos människor.
Eget fotoföretag
Efter olyckan startade han ett eget fotoföretag igen. Nu arbetar han 25 procent. Han tar bröllopsfotografier, dopbilder och begravningsbilder. Han gör även personliga porträtt där han följer människor som berättar en historia.
2019 började Johan följa en kvinna som hade drabbats av den allvarligaste formen av bröstcancer som kallas för trippelnegativ bröstcancer.
– Hon kallas för trippelnegativ på Instagram. Hon ringde upp mig om jag skulle kunna tänka mig att följa hennes resa. Jag följde henne fram till sista dagen hon tog cytostatika.
Kvinnas sjukdomsresa går att läsa om i en bok som heter Queens of scars, som precis gått i tryck. Det är åtta kvinnor som är med och berättar om deras bröstcancer. Johan är en av flera fotografer som är med i boken.
– Jag vill göra känsliga projekt där jag får följa andra som är sjuka. Det är något speciellt och unikt att få följa människor som går igenom en svår tid. Man blir mer ödmjuk till livet och varje människa gör sin unika resa.
Kända fotografer
Några gånger har Johan Marshall varit med och tävlat med sina fotografier. För några år sedan var han med i en stor internationell tävling som heter Grammelgard mochrome, Gammelgard monochrome, där tusentals fotografer ställde upp.
Johan kom på fjärde plats och fick ett honorable mention.
– Då fick jag vara med i magasinet Eyemazing Magazine där fotografer som Francesca Woodman och den svenska fotografen Anders Petersen också hade med sina bilder i. Det var häftigt och en kul upplevelse och bilderna som jag hade tagit var bland annat på mina barn.
Fotograferandet är en stor del av Johans intresse och som hjälper honom att hålla hjärnan aktiv, men på en rimlig nivå. Ibland får dock familjen hjälpa till och påminna när han ska ut och jobba.
– Min fru och mina barn får hjälpa till och påminna mig. Jag är tacksam med all hjälp som jag får från dem. Olyckan och hjärntröttheten varit en kamp som har tagit väldigt hårt på mig, men jag har lärt mig och acceptera att jag inte kommer att ha den kapaciteten som jag hade innan.