Den unge Filipstadstalangen Maxximus Vikingasköld har en spännande höst bakom sig. I november 2021 blev en av hans drömmar uppfylld.
Då fick han spendera två veckor i Spanien och träna och tävla i landet där han en gång i framtiden vill bo.
– Hela arenan var grym, restaurangen var jättefin och hade super god mat. Det var jätteskönt att få lämna ett kallt och regnigt Sverige och få komma till ett 25-gradigt varmt och soligt Spanien. Det är riktigt kul att få träna där för det är vanligt att unga killar och tjejer kör roadracing där, det är ungefär som hockeyn här hemma i Sverige, en helt vanlig sport. Jag drömmer om att flytta dit i framtiden, förklarar Maxximus.
När Maxximus, som tävlar för Karlskoga MF, fick frågan om han ville följa med till Spanien för att träna och tävla tvekade han inte en sekund.
– Jag fick frågan under den andra deltävlingen i SM förra året. När de frågade mig blev jag helt stum. Jag tackade ja direkt. Jag visste att det var väldigt fina banor där och tänkte på hur kul det skulle bli att göra den resan. Tänkte att det skulle bli kul att få köra motorcykel där, berättar han.
– Vi förstod nog inte först att "Maxxi" skulle få tävla där nere, vi trodde nog det var ungefär som ett träningsläger. Men vi fick förklarat för oss att tävlingen han skulle få köra därnere är ungefär som ett DM, tillägger Margareta Vikingasköld, Maxximus mamma.
Väl på plats trivdes Maxximus direkt.
– När vi kom fram till Spanien så åkte vi till Almeria och tränade i fyra dagar. Det var en jättefin bana och helt annorlunda mot hemma i Sverige för banan var superstor och bred och om man inte hann ta en kurva så var det bara att räta upp motorcykeln och fortsätta köra ut i sanden och antingen åka in på banan igen, eller vänta på bärgaren så blev man upphämtad. Det var häftigt att uppleva, säger han och tillägger:
– Det var bra träning att få köra lite i Spanien innan tävlingen var. När vi sedan lämnade Almeria så var det en resa på ungefär fem timmar med trailern över till Jerez där min drömbana ligger. När vi väl kom dit och jag fick se banan så var det som en dröm gick i uppfyllelse, den var hur stor som helst och de hade döpt olika kurvor efter olika MotoGp-stjärnor som har kört där. Träningen på fredagen och lördagen gick ganska bra, till en början hade jag en tid på 2 minuter och 12 sekunder och bestämde mig snabbt att jag hade som mål till söndagens tävling att komma ner under 2 minuter och rulla i mål som sämst nummer 15 av 23 startande i min klass. Jag kämpade hela fredagen och lördagen och sänkte mina tider stadigt och försökte hitta bra spår och bra flyt i körningen.
”Fjärilar i magen”
Maxximus berättar att när tävlingen väl skulle köras blev han nervös men han hade ändå en bra magkänsla.
– När söndagen äntligen kom så vaknade vi till fantastiskt väder och stämningen gick att ta på. Jag hade fjärilar i magen och hade en bra känsla inför dagens allvar. Vi körde "warmupen" på förmiddagen och bestämde vilka däck vi skulle köra tävlingen på och jag satte några riktigt bra varv. När det väl var dags för race så smög sig nervositeten på och jag missade tyvärr starten lite och tappade några placeringar, men jag kämpade mig upp lite grand och hade häng på topp 10, men då kraschade tyvärr några framför mig mitt i en sväng så jag också höll på att krascha, men jag lyckades med nöd och näppe att undvika det, men jag tappade tyvärr mycket tid på dem framför och blev lite rädd. Sen försökte jag att ta ifatt den tiden jag tappade men jag var tyvärr för långt efter och rullade i mål på en 16:e plats av 23. Men det var bara en plats från mitt mål, med nästan en krasch, och en tid på 2,00,12 som snabbaste varv så jag fick ändå åka hem till Sverige igen och vara nöjd med min prestation. Jag vill ju alltid vinna men man måste inse att de är betydligt mycket äldre än mig, kör på sin hemmabana och kan träna där året runt.
– De sa där nere att de tyckte att Maxxi var unik. När de andra som körde framför honom kraschade så klarade Maxxi att fokusera och köra vidare, de tyckte det var helt otroligt och borde ha varit omöjligt, då kroppens reflexer borde ha tvärbromsat, men Maxxi höll sig lugn och klarade sig, tillägger Margareta.
Efter resan har Maxximus fortsatt att träna inför framtiden.
– Just nu blir det mest motorkross och så tränar jag mycket fysiskt. Jag har ett träningsprogram för att bygga styrka. Jag övar även mina reflexer samt att jag ska lära mig tänka snabbare. Det blir även mycket simning. Min morbror har köpt ett tv-spel med banor som är identiska med de jag kört så jag tränar på dem också, berättar han.
Dagliga träningspass
Han har även börjat studera i Karlstad, något han tycker är bra inför framtiden då han läser mycket engelska på skolan.
– Jag drömmer om att en dag bli så duktig så jag ska kunna leva på att köra roadracing utomlands när jag blir vuxen, det är därför jag har valt att gå på Nordic International School i Karlstad där vi pratar mycket engelska och jag har spanska som tillval, så just nu pendlar jag 12 mil om dagen. Jag sitter på bussen klockan 07.00 på morgonen och är hemma vid 17.00 på kvällen så det blir lite långa dagar ibland, men efter jullovet nu så är det bara fem terminer kvar så tiden går riktigt fort ändå. Det är bra att åka buss också för ibland hinner jag klart med läxorna på bussen och då är jag ledig på kvällen när jag kommer hem förutom mina dagliga träningspass som vi gör 5 till 6 dagar i veckan.
Det händer mycket i Maxximus liv för tillfället och förra fredagen fick han även hämta ut ett stipendium som han blev tilldelad redan under 2020. På något sätt glömde man att dela ut diplomet, något som Maxximus varit ledsen över.
– Jag har äntligen fått ta emot mitt efterlängtade stipendium. I september 2020 blev jag nominerad till Jubileumsstipendiet och blev tilldelad priset, jag blev jätteglad när de ringde och meddelade mig att jag hade fått det av kommunen, men själva diplomet fick jag aldrig. Jag fick pengarna tidigt och var jag jätteglad för det, jag köpte en ny hjälm direkt, men sen väntade jag länge och jag ville få diplomet för jag ville visa min morfar det mest av allt, han blev alltid så glad när jag fick diplom eller pokaler. Han var världens stoltaste morfar, och han var min största sponsor också. Han följde alltid med på alla tävlingar och träningar om han kunde, men på slutet så blev han sjuk och han hann aldrig se diplomet. Men han visste att jag skulle få det i alla fall, så det var ju skönt, berättar han och tillägger:
– Men jag tänkte lite för mig själv "vem glömmer att dela ut ett pris?". Jag är stolt över stipendiet och jag vet att mitt team också är riktigt glada över att jag fick det, sponsorer ser också att jag har ett mål och alla vet att det är viktigt att jag sköter skolan också, och med ett stipendium så visar jag att jag gör det, det blir liksom ett bevis på att det jag gör och att jag gör det så bra som jag bara kan. Det blir liksom en sorts belöning. Så det var tråkigt att det dröjde, men jag är jätteglad över det.
– Ja, det är lite tråkigt att det blev som det blev, det har tagit alldeles för lång tid för Maxxi att få diplomet, men nu har han äntligen fått det. Man undrar lite hur det kunde behöva ta sådan lång tid, jag har ringt flera gånger och frågat till och med, säger Margareta.
Förutom att fortsätta träna och fokusera på nya mål så ska även Maxximus om några veckor göra ytterligare en resa till Spanien.
– Jag längtar till sportlovet för då vi ska ner till Spanien igen med teamet och träna på MotoGP-banan i Valencia för att sedan åka till banan i Cartagena där teamet och jag har blivit inbjuden av Brittish Superbike att vara med under några dagar och köra med de bästa i engelska-mästerskapet. Det ska bli grymt häftigt och spännande. Mot nya mål, avslutar han.