Wermland operas stora nysatsning Eurydike ställer stora krav på ensemblen och ger operapubliken en helt ny upplevelse.
– Den är så annorlunda än allt annat vi gjort, säger Cecilie Nerfont Thorgersen, som inför varje föreställning genomgår en extrem förvandling.
På torsdagskvällen är det dags för urpremiären på Hans Eks och Hannes Fellboms opera Eurydike. De tar publiken och ensemblen med hela vägen till dödsriket i sin version av den klassiska berättelsen om Orfeus, som ska försöka rädda sin älskade Eurydike tillbaka till de levande.
Välbekanta Wermland opera-sångerskan Cecilie Nerfont Thorgersens rollfigur ingår i vänkretsen kring Orfeus och Eurydike och om den trogna Karlstadspubliken inte känner igen sin operastjärna, är det förståeligt.
Mask, peruk och kostym har förvandlat henne till något långt från sinnebilden av scenglamour och glitter.
Det vackra i det mörka
– Det som är det häftiga är att efter ett tag tycker man att man är fin och vacker ändå i underjorden med allt det svarta. På genrepet upptäckte jag att vi har fått pyttesmå röda stenar i kjolarna, som ser ut som glödande kol! säger hon.
Förvandlingen till invånare i dödsriket sker på nytt till varje föreställning – och varje gång väntar en återförvandling efteråt. Varma, blöta handdukar krävs för att få loss det tjocka, lerliknande sminket.
– Det är 40 minuters sminktid och att få av allt tar ungefär lika lång tid.
”Som ett poetiskt verk”
Musikaliskt sätts sångarna på hårda prov.
– Den är så annorlunda än allt annat vi gjort. Jag ser den som ett poetiskt verk, mer än en pjäs i vissa stycken, säger Cecilie Nerfont Thorgersen.
En av många utmaningar är att det sjungs på många olika språk: franska, tyska, engelska och hittepåspråket nadsat från filmen A Clockwork Orange. En annan är de känslomässiga växlingarna som skildras.
– Det är alltifrån att vara helt dränerad till att vara proppfull av energi och liv. Det är oerhört mycket detaljarbete och man har inte en sekund av vila, säger Cecilie Nerfont Thorgersen.
Iggy pop och industrirock
Musiken består av fragment av alltifrån Iggy Pop och Einstürzende Neubauten till Offenbach och Gluck och känslorna varierar från eufori till tyngd.
– I vissa partier kan man känna att man nästan vill springa därifrån; det känns som att musiken griper tag rent fysiskt. Sedan finns det partier som bara är totalt meditativa och där man känner att man bara vill lägga sig ner och blunda. Det är en salig blandning. Det är en berg- och dalbana, väldigt speciellt!
”Har varit lite illamående”
Cecilie Nerfont Thorgersen och hennes kollegor har levt länge nu med kontrasten mellan arbetet i operans dödsrike och livet i världen utanför. Redan under repetitionsperioden har det haft sina utmaningar att ställa om från det ena till det andra.
– Jag tycker det har varit väldigt konstigt, med allt som händer i världen. När vi satte igång var det fortfarande kvar en del regler med coronan. Sedan har kriget kommit och det har också påverkat ibland. Miljön vi jobbar i på scenen påminner ibland om verkligheten för mycket, med det utbrända och betongbunkrar. Jag har varit lite illamående ibland över det. Samtidigt vet jag att några som sett den har gråtit och kanske är det här ett ställe där man får skratta för att det är jättekonstigt och gråta för att det som sker är för jävligt.