Tro kan förflytta berg. Talesättet, som har sitt ursprung i Bibeln, visar sig gång på gång stämma. Genom tro kan man åstadkomma otroliga saker. Kanske visar det sig lite oftare i östra Värmland än på andra ställen.
Jag är uppväxt i Björneborg i Östra Värmland, någon knapp mil väster om Degerfors. När jag var liten var det en sak man verkligen kunde lita på: när det var match på Stora Valla i Degerfors, då blev det trafikstockning i Björneborg.
Som barn minns jag att vi brukade räkna hur många bilar som kom under en timme. Ibland skrev vi till och med upp registreringsnumret på varenda bil. När jag talade med min 80-åriga mamma häromveckan berättade hon att hon och hennes kompisar gjorde likadant på 1940-talet.
Så kul har man i Björneborg.
När det spelas fotboll i Degerfors märks det i hela östra Värmland – minst. Och det är därför ingen skräll att de flesta björneborgare håller på Degerfors. Jag är själv en av dem.
Även om ishockey är sporten närmast mitt hjärta, och utan att själv vara någon fena på fotboll – mitt bollsinne lämnar mycket att önska – har jag ändå alltid hållit kollen på Degerfors IF.
Degerfors har i mina ögon alltid stått för något modigt. Som ort har man vågat sticka ut hakan och satsa offensivt, och på planen har man ofta spelat en modig fotboll.
Genom att tro på sin grej försöker man att spela sig upp i banan, även om det innebär att man riskerar tappa bollen i farliga ytor. DIF har hållit kvar vid idén att spela sig fram istället för att bara skjuta upp bollen som vissa andra underdogs gör.
Degerfors har dessutom generellt undvikit tjuvtricks och gruff. Så var det när de var uppe i allsvenskan senast. Så är det nu.
Jag gillar att Degerfors håller fast vid sin idé. Jag gillar att de vågar äga boll, att de passar sig fram i planen trots risken att motståndaren bryter i farliga lägen.
Det gör att Degerfors är lätta att gilla, att det är kul att se deras fotboll. Framförallt: det visar att laget ”tror på det”. Och vet ni vad: Jag tror också på det.
Nu ser vi fram emot en ny säsong med köer genom Björneborg och en ny generation som för anteckningar. En ny säsong av hopp och tro.
Fotnot: Sören Dalevi skrev om sport i sin ungdom. Oftast i Nya Wermlands-Tidningen, men även i Nya Kristinehamns-Posten. På den tiden skrev han mest om hockey, inte så mycket om fotboll. I början av 90-talet erbjöds han en tjänst på Karlskoga Tidning, men han valde att läsa till präst istället. I dag är han biskop i Karlstads stift.