Ny premiär, nytt storlag fast med en helt annan inramning och känsla.
Åtta av 50 000 åskådarplatser var fyllda på Friends Arena när Degerfors gästade AIK i premiären förra året.
Hypen runt Degerfors var, efter en imponerande försäsong, så stor att jag och väldigt många med mig faktiskt verkade se en Degerforspoäng som fullt möjlig då. Något som visade sig vara orealistiskt.
Nu uppgick publiksiffran till 20 074. "Åh Djurgården" dånade med tio minuter kvar. Hundratals flaggor drogs fram, konfettin flög och vattenkanonerna piskade på för möjlighet till ännu snabbare spel för Haksabanovic, Edvardsen och resten av spelarna i det topptippade hemmalaget.
Ett år senare var känslan att premiären bara kunde sluta på ett sätt, med Djurgårdenseger, och precis så såg det även ut första halvtimmen.
Degerfors försökte, ännu en gång, spela sig ur en pressad situation och Haksabanovic hade nog skjutit 2–0 i 27:e om det inte hade varit för ett kritiskt täckt skott av en Degerforsback.
En och en annan Degerforssupporter hade garanterat börja skrika att det var dags för fler långbollar vid pressade situationer.
Media (läs Dennis Pavlovic) hade börjat fundera på om det rent av var ett måste för att undvika en storförlust och, i förlängningen, undvika en ny akut bottenstrid.
Men Degerfors fortsatte vara Degerfors, fortsatte att uteslutande försöka spela sig ur situationerna, och fick till slut riktigt bra spelmässigt betalt.
Ett till en början utspelat bortalag hade plötsligt haft tre bollar i ramen i 53:e minuten. Degerfors kunde, kanske borde, ha vänt matchen till ledning.
I stället slog matchens på förhand store huvudperson till. Haris Radetinacs stolpträff blev, i stark kontrast mot Degerfors ramträffar, perfekt för Victor Edvardsen som stötte in då ologiska 2–0 i öppet mål.
Realistiskt sett borde det, ännu en gång, ha varit över där. Men Degerfors visade, ännu en gång, att laget har ett stort spel i sig när man är inne i matchen och spelet flyter.
Saidi placerade in 1–2 i 66:e och Degerfors var därefter bättre spelmässigt. Djurgården, och Victor Edvardsen, hade dock marginalerna på sin sida.
Degerfors förlorade med 1–3 efter ett nytt något slumpartat mål av Edvardsen, men det går sannerligen att förlora med 1–3 på olika sätt.
Vad man kan ta med sig trots förlusten är en standardfråga och "mycket" är det uppenbara svaret för Degerfors.
Degerfors fortsatte att tro på sitt eget spel borta mot Djurgården igen och var värt mer igen.
Diego Campos hade glöd i ögonen, lyste klarast av många bra bortaspelare och lär scoutas extra av Häcken inför lördagens match.
Allsvenskan är tillbaka och Degerfors visade att man, precis som förra säsongen, kan spela jämnt med de bästa när spelet stämmer.
Ett faktum som, trots förlust, måste ses som lovande inför fortsättningen.