– Jag har gjort som morsan när hon skulle prata med Erlander i tv, säger Janne Ekelöf och tar upp en fusklapp ur fickan.
"Morsan” var Maja Ekelöf från Karlskoga som skrev den uppmärksammade ”Rapport från en skurhink”.
Vi träffar honom för att prata om Ukraina, balett och matematik.
På lördagen går den femte turen med minibussen till Ukraina från Karlstad sedan kriget i Ukraina började. Janne Ekelöf, 76, har varit med på två av dem.
Engagemanget för samhället och andra människor fick han kanske med sig hemifrån.
Maja Ekelöf var ensamstående fembarnsmor och städerska från Karlskoga som tog plats i samhällsdebatten. Förra veckan släpptes Nina van den Brinks biografi om henne ”Jag har torkat nog många golv”. Majas rapport från skurhinken slog igenom stort 1970 och hennes liv fortsätter att fascinera.
Janne Ekelöf har också hunnit med åtskilligt i sitt liv och man förstår behovet av fusklapp.
På innergården på Bergslagsgatan 14 på Herrhagen i Karlstad blommar forsythia och scilla. Det är vårlikt men fortfarande lite kallt.
– Huset är ett av de äldsta på Herrhagen.
– Jag träffade min fru i lägenheten däruppe på en nyårsfest 1978, säger Janne och pekar snett uppåt.
”Totalt överraskad”
Resorna till Ukraina började med att han träffade grannen Rickard Petrélius på biblioteket strax efter att ryska trupper hade gått in i Ukraina.
– Jag blev som alla andra totalt överraskad av att de gick in och började bomba. Jag trodde att den tiden var förbi.
– Det vällde in folk i Polen. Vi kände att vi ville göra något och vi hade tid.
Många i huset är nu med och hjälper till på olika sätt.
Hittills har deras upprop via Facebookgruppen Ukraina Karlstad tur och retur samlat in nära 200 000 kronor, plus mat och förnödenheter som skänkts av handlare och företag. 4,5 ton varor har körts ner, 19 flyktingar och två hundar har åkt med till Sverige.
– Jag är tagen av hur folk och företag ställer upp.
Den här gången är lasten lite speciell.
– Nu ska vi åka ner med avancerad operationsutrustning.
Själv stannar han hemma den här gången. Telefonen ringer hela tiden. Det är mycket logistik att sköta på hemmaplan.
Vad kan ni bidra med som inte de stora aktörerna kan?
– Vi har kontakt med folk där nere bland annat genom en ukrainsk kvinna, Mariana Kononchuk, och läkare inne i landet. Vi har oftast haft kontakt med de som ska med hit redan innan vi åker ner. Vi är snabba, vi vet vad de har för behov och det finns inga mellanhänder.
De är uttorkade och har skrubbsår och skavsår när de kommer.”
Janne har varit nära krig förut, i Mellanöstern och i södra Afrika.
– Det blir ändå otroligt känslosamt där nere vid gränsen, det är mycket kramar och gråt. Vi står på ena sidan stängslet och de på den andra. Vi som är på utsidan är inga hjältar.
En gång lämnade han varor ett par mil in i Ukraina, i en by som råkade vara kompositören Igor Stravinskys hemby.
– Oftast kommer bilar och hämtar på andra sidan gränsen för det är svårare för dem att komma ut än för oss att komma in. Ingen gränsstation har blivit bombad och det bedöms som någorlunda säkert.
Bandage och mediciner
I början var det mycket kläder och hygienprodukter.
– Nu har vi lärt oss att vi behöver köpa elgeneratorer, Nokiatelefoner med lång batteritid, power banks, värmefiltar, bandage och mediciner.
– De är uttorkade och har skrubbsår och skavsår när de kommer.
Bland alla människoöden han stött på under Polenresorna har en mamma med två döttrar gjort störst intryck.
– De hade varit på flykt i flera dagar och det avrundades med en 19 timmars skräckresa med ett tåg som var mer än överfyllt. Man låg på varandra, kunde inte komma till toa. Hon var så otroligt stark och kunde visa glädje mitt i alltihop.
Nu bor de i Stockholm.
– Kvinnan har fått jobb som dansare i ett konstnärskollektiv. Richard och jag är bjudna på premiären.
Gripande balettupplevelse
Förra lördagen var Janne och Mariana Kononchuk inbjudna att prata när Kyivbaletten gästade Karlstad.
– Det var en otrolig upplevelse att se baletten. Så mycket känslor, färger och kropparna som rörde sig. Jag förväntade mig inte det. Nu har jag och Mariana sagt att när kriget är över ska vi gå på balett i Kiev.
När de fem syskonen i barnrikehusen på Solvargsvägen i Karlskoga var små var det mycket musik hemma.
– Mormor och mamma spelade piano och vi övade också. Några av oss blev duktiga musiker men jag var urusel.
– När morsan fyllde 50 lärde jag mig en låt på dragspel, nåt finskt i moll, och spelade för henne på telefon från Gällivare.
Lämnade familjen
Janne och hans tvillingbror, som nyligen gått bort, var i mitten av syskonskaran. När de var åtta år lämnade pappan familjen.
– Det var som att få en stångjärnshammare i huvudet.
Han beskriver de så kallade barnrikehusen som 1940-talets miljonprogram.
– Det var trångt förstås och tjockt med folk överallt. Det var häftigt när man var liten. Jag hade en underbar uppväxt, förutom att pappa försvann. Jag hade mamma, syskon, stor släkt och en massa kompisar.
Maja Ekelöf hade flera jobb för att försörja familjen, bland annat som städerska och tidningsbud.
För att skriva sin bok gick hon extra tidigt till städjobbet på kommunen för att kunna skriva ut sitt manus på maskin.
– Hon var en mästare på att få ihop det, hon gjorde allt; stickade, vävde, syltade, jobbade och fixade.
När boken kom ut var Janne 25 år och bodde i Umeå.
– Ekonomiskt var det ett otroligt lyft för henne. Hon kunde betala oljepannan. Men det stormade in journalister. Hon var väl nöjd men ändå inte. Folk la tonvikten vid att det skulle vara så märkvärdigt det hon skrev om. Det tyckte inte hon. Hon visste att världen är full av historier om folk som har det så.
Janne visade sig vara en begåvning i skolan och tog studenten:
– Jag var den första i kvarteret.
Efter det flyttade han till Gällivare för ett lärarvikariat och blev kvar i många år. Han har läst matematik och sociologi och tagit en lärarexamen.
Var du politiskt engagerad?
– Mitt hjärta är till vänster och jag var med och jobbade med FNL-grupperna mot Vietnamkiget. Alla de här åren utmynnade i att jag ändå inte hittat något annat politiskt system som är bättre är vår parlamentarism.
Arbetslivet har varit brokigt och äventyrligt och mer än vad som är möjligt att redovisa här.
Det spänner från extra universitetslektor och amanuens i matematisk statistik vid Umeå universitet till skådespelare vid TUR-teatern i Värmland.
Hem till Värmland
– Jag blev övertalad att komma hem. Jag var kanske ingen vidare skådis men jag kunde skriva och köra lastbil. Det var underbara år när man tillsammans med andra fick repetera och leka fram föreställningar.
Han har rest i uppåt 80 länder och alla världsdelar och jobbat utomlands vid flera tillfällen. På 70-talet arbetade han en tid som volontär för Röda Korset i Mellanöstern.
– Jag och min fru Kristina fick jobb som lärarutbildare i Namibia. Det var efter apartheid och färgade skulle få gå i skolan. De åren var en vattendelare i livet. Det finns ett före och ett efter.
Kreativ matematik
När de kom hem igen fick de möjlighet att starta en kurs i kreativ matematik för lärarstudenter på Karlstads universitet.
– Matematik är det ämne som ställer till mest jävelskap i skolan genom att få folk att tappa självförtroendet, som också spiller över på andra ämnen. Vi måste få fram duktiga matematiker men det görs på fel sätt.
När han fyllde 69 lämnade han universitet och fortsatte som lärarvikarie på Herrhagsskolan.
– Det är så roligt med barn, särskilt 11-12-åringar. De förstår så mycket och är fortfarande lekfulla.
Hur ser du på det där med ålder?
– Jag har sån tur att att jag mår bra trots att jag inte skött mig så över hövan exemplariskt. Men jag har alltid tyckt om att röra på mig.
Han har en bonusdotter och två barnbarn som helst ser att han inte åker för många vändor till Ukraina.
– Vi är många som kör nu så det går bra. Det här kriget kommer att ta slut, precis som alla krig gör. När det blir vapenstillestånd då har vi inte någon uppgift längre. Då kommer de stora konvojerna fram överallt.