Marie Johansson Gadde: När ord inte räcker till

Familj
PUBLICERAD:
Att växa upp i Karlskoga har givetvis präglat mig under de snart 60 år jag levt.

Man märker av världsläget på ett annat vis. Min barndom tillbringade jag som granne till ett skjutfält. Ibland när vi kom hem låg blomkrukorna i kras på golvet för att huset hade vibrerat under någon testskjutning. När vi cyklade till kiosken kunde det hända att fick vi hoppa av cykeln och hålla åt sidan för att släppa fram en stridsvagn på larvfötter. Det tyckte vi var spännande, och helt normalt. Eller den där gången när min bror hade fyndat en fallskärm till en lysgranat som hamnat på vår sida om staketet. Den kvällen lekte vi med min barbiedocka. Vi band fast den i fallskärmen och lät den hoppa från hög höjd till golvet. Vi sa att vi lekte ”Mannen från UNCLE”. Du som inte känner till temat för vår lek får googla. Men hur skall man kunna beskriva allt man känner denna vår? Det är svårt att klä tankarna och känslorna i ord. Vi har inte ett vokabulär som räcker till för den ondska och det den gör med människorna som lever mitt i världens krigszoner. Det kanske är ett gott tecken på ett vis. Det man behöver, det uppfinner människan. Och Sverige har varit förskonade från krig i sekler. Barn anpassar sig till den verklighet de lever i. Hur skall de annars överleva? Mina tankar går till alla de barn som får hela sin barndom söndertrasad av krigets fasor. För dem är inte kriget en lek utan högst påtagligt och deras livserfarenheter danar dem som människor. För dem och deras familjer är kanske såren inombords de värsta och de får bära dem med sig för alltid. Jag minns en händelse snart 30 år tillbaka. Jag gick en yrkesutbildning för svarvare och fräsare. På vägen till matsalen passerade man ett antal toaletter. Det som hände denna dag var att en av eleverna bankade på en av toalettdörrarna när han passerade förbi mot trapphuset till matsalen. Kanske var det på skoj, kanske trodde han att det var en kurskamrat som befann sig på insidan. Jag vet bara att det var en helt vanlig ung svensk man som helt aningslöst bankade på en dörr. Det inte han eller vi andra visste var att inne på toan befann sig en ung kvinna som bar på djupa själsliga sår från ett krig hon en gång flytt från. Och det plötsliga bullrandet på dörren, till det lilla utrymme där hon var inlåst, utlöste en sådan panik hos henne att hon inte kunde kontrollera sina känslor. Vi hörde först ett avgrundsskri innan dörren slets upp och hon var beredd att slåss för sitt liv. Det tog en stund för lärarna att lugna henne och ynglingen som var upphovet till händelsen. För med vilka ord kunde hon beskriva det hon nyss upplevt genom det som de flesta såg som ett harmlöst svenskt busstreck. Ibland räcker inte orden till. Vi lärde oss alla något den dagen.

Marie Johansson Gadde

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.