Torbjörn S. Karlsson: Va tomt dä ä utta gubbera

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Ja tusan också vad jag saknar dom ibland.

Dom gamla berättarna och kanske i synnerhet då sagesmannen Åke Valeryd.

Som hade så mycket att berätta men som inte alltid var så noga med gränsdragningen mellan sanning och lögn.

Och vad spelar det för roll egentligen om innehållet är sant eller inte, bara det är en bra historia.

Men i alla fall, så här kunde det gå till.

Telefonen ringde och i andra änden hördes Åkes röst, Åke som var av den åsikten att hälsningsfraser absolut inte hörde till livets nödvändigheter.

– Du hör fôlle vem dä ä. Freda klocka tre, hemme hos mej i Utterbäck. Ja ska köpe hem tårte. Vi säjer så. Hej då.

Nå’t utrymme för alternativ fanns inte och att jag hundra gånger lämnat information om att jag inte är särskild glad i tårta, hade Åke stoppat undan långt ner i glömskans skrymslen.

Så det var bara att infinna sig.

Själv hade han barrikaderat sig bakom en försvarlig bunt med papper, en åtta portioners operatårta, finkoppar och assietter med rosor och guldkant.

– Lisa, kom å slô i kaffe, vi har inte hele daen på ôss.

Jo, ja kom å tänke på. Ha’ ja’ berätta för dej ôm Fjäll-Anners. Själv feck ja höre tales ôm hômmen på en uttå minne turer ôppe i Fryksdalen när ja leta mineraler. Du vet, ja leta stener ett tag.

Dä va förresten då som ja skulle kolle ôljan i bilen å glömde skruve på lôcke ätter mej. Dä motor-rumme dä rôsta aldri men ja fick vänte i sju timmer på en enslig skogsväg tess dä kom en gammel värmlänsk gubbe på cykel som kunne hämte ôlja ôt mej. I motorn va dä ju tomt.

– Men Åke, det var väl inte om det du skulle berätta?

– Nä just nej, dä va ju ôm Fjäll-Anners.

Fjäll-Anners han va nog Värmlanns störste grossist i Kängsnören å han va nog nerôt Karlskoga i blann också. Anners han utveckla kängsnöreförsäljninga te en stor kônst. Han va en mästere på å beskrive kvaliten, slitstarkheten, längd, färg å kunne ge profeschinelle råd å tips ôm te vicka skodon snörena passa bäst.

Joeda, Fjäll-Anners påminde att i viss mån ôm Oscar Stjernes Näver-Ola å troligen hade han Olas talang när dä gällde kärleksaffärer också.

Du vet, en så’n landsvägens riddare som Annersch hade inte allti så lätt å få nattlogi, men städerska i missionshuse i Ringstad bruka förbarme sej över hômmen å bereda plats i jämter sej. Men en söndsmôra, di hade fôlle hatt så mycke å gjort unner natta att di försôv sej, så ble de överraskade uttå en tidsam församlingsbroder. Städerskan förklarade dock detta mä att dä va så kallt i missionshuse att di va pockade å krype ihop för å inte fryse ihjäl. Å dä där mä å krype ihop dä vet ju alle att dä ä ett bra sätt å hôlle ånga ôppe.

Ätter ett par, tre timmers utläggninger ôm Fjäll-Anners leverne å ja vet inte hur många två, tre, fyr o fem-tårer kändes dä i alla fall som om sittningen närmade sig slutet.

– Jae, harklade sej Åke, du vet att när Anners inte ôrka mä sin ambullerande verksamhet länger så ble han inlagd på Tröstens ålderdomshem. Men dä ble ju ingen tröst för hômmen, ordningsreglera där di krocka ju mä di friheter han va van ve. Å ätter en tocken kontrovers feck han nog å for ut.

– Ja se får ja inte som ja vell i den här saken då går ja härifrå å då får ni lete på en aen fattighjon å plåge var faen ni vill.

Om man vid någon enstaka sittning tordes påpeka att det här räcker nog inte riktigt för att göra någonting av. Då reste sig Åke, lutade sig över bordet och avslutade sejouren lagom irriterad med orden.

– Då får du väl för faen lägge te.

Om Fjäll-Anners över huvud taget existerat har inte gått att styrka.

Kanske var han bara en i högen av Åkes alla mustiga karaktärer. En anledning till att träffas över en kopp kaffe. Men det spelar som sagt ingen roll.

Tusan också va tomt dä ä utta di som ha gått före.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.